63. Hadîth “Profeten och hans följeslagare tvådde sig…”

Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn (d. 1421)

ash-Sharh al-Mukhtasar ´alâ Bulûgh-il-Marâm (1/67-68)

Hâfidh Ibn Hadjâr al-´Asqalânî (rahimahullâh) sade:

25 – ´Imrân bin Husayn (radhiya Allâhu ´anh) sade:

”Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och hans följeslagare tvådde sig ur en avgudadyrkerskas vattenlägel.”1

Rapporterad av al-Bukhârî och Muslim.

FÖRKLARING

Historian bakom denna hadîth är anmärkningsvärd. Profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och hans följeslagares vatten tog slut varvid han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) skickade iväg två män för att hitta vatten. En av dessa män var ´Alî bin Abî Tâlib (radhiya Allâhu ´anh). De fann en kvinna med en vattenlägel och frågade henne om de kunde ta del av vattnet. Kvinnan vägrade. Därefter bad de henne följa med till Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), vilket hon gjorde. Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tog ned vattenlägeln från kamelen och bad sina följeslagare, som bestod av en stor mängd människor, att dricka ur den samt vattna kamelen. De drack och vattnade medan vattenmängden i vattenlägeln förblev oförändrad. Därtill bjöd de henne på mat och dadlar. På grund av allt som hade hänt, återvände kvinnan förbluffad till sin stam. Hon berättade för sin stam vad som hade hänt och sade:

”Jag har antingen träffat den störste trollkarlen eller också en profet som han uppger sig vara.”

Hon menade på att det var en onormal företeelse.

Poängen ligger i att sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och hans följeslagare tvådde sig ur denna vattenlägel, trots att avgudadyrkarnas slakt är olovlig. Skinnet från deras slakt har samma dom som självdöda djurs skinn. Denna vattenlägel var dock garvad. Författaren tog med denna hadîth för att klargöra att självdöda djurs skinn är rena om de garvas, och att vattnet däri är rent om dess drag så skulle ändras. Det korrekta är att om skinnet från ett ätbart djur garvas, blir det rent ehuru det är självdött eller slaktat av folk vars slakt är olovlig.

1al-Bukhârî (337) och Muslim (682).