62. Människans förmågor

Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

al-´Aqîdah at-Tahâwiyyah – Sharh wa Ta´lîq, sid. 88-95

Abû Dja´far at-Tahâwî (rahimahullâh) sade:

99 – Både det goda och det onda är förutbestämda för slavarna.

100 – Den förmåga som fordrar plikt, utifrån den vägledning som skapelsen inte kan beskrivas med, finns tillsammans med handlingen. Förmåga i form av sundhet, möjlighet, utförbarhet och hälsa, finns innan handlingen och är förknippad med tilltal. Som Allâh (ta´âlâ) sade:

لاَ يُكَلِّفُ اللّهُ نَفْسًا إِلاَّ وُسْعَهَا

Allâh lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära.”1

FÖRKLARING

Det första säger Ashâ´irah medan Mu´tazilah säger det andra. Det korrekta är bådadera, precis som författaren (rahimahullâh) förklarar här. Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) klargjorde det gott och väl, varför jag inte ser några problem med att citera honom här. Han (rahimahullâh) sade:

“Såväl våra kollegor som andra har talat om slavens förmåga; finns den med handlingen eller före handlingen? Runt den saken finns två motstridiga åsikter.

Vissa anser att förmågan finns bara med handlingen. Den åsikten delas i princip av al-Ashâ´rîs skolastiska anhängare, som bekräftar ödet, bland våra kollegor och andra.

Andra anser att förmågan finns före handlingen. Den åsikten delas i princip av Mu´tazilah och Shî´ah, som dementerar ödet.

Den första gruppen anser att förmågan är bara anpassad efter en enda handling, ty den är sammanbunden med den och oskiljbar från den. Den andra gruppen anser att förmågan är anpassad efter två motsatser och att den aldrig är sammanbunden med handlingen. Ingen är dock lika avvikande som Qadariyyah; de dementerar bestämt att förmåga finns tillsammans med handlingen. Enligt dem måste föranledningen ske innan det föranledda – de kan omöjligt ske samtidigt. Det gäller inte bara förmåga, utan också vilja och order. Det korrekta är emellertid det som påvisas i Qur’ânen och Sunnah, nämligen att förmågan finns både före handlingen och under handlingen. Därtill finns en annan förmåga som inte är anpassad efter någon annan handling. Det finns nämligen två förmågor: en är föregående och anpassad efter två motsatser, medan en annan är sammanbunden och finns bara under handlingens gång. Den ena godkänner en handling och medför belöning, medan en annan ålägger en handling och upplever den. Allâh (ta´âlâ) sade om den första:

وَلِلّهِ عَلَى النَّاسِ حِجُّ الْبَيْتِ مَنِ اسْتَطَاعَ إِلَيْهِ سَبِيلاً

Vallfärden till Huset är en plikt gentemot Allâh för var och en som har möjlighet att genomföra den.”2

Om denna förmågan bara hade funnits med handlingen, hade vallfärden bara varit obligatorisk för den som vallfärdar. Med andra ord hade den som inte vallfärdar inte heller varit syndig. Inte heller hade vallfärden varit obligatorisk före Ihrâm eller ens innan vallfärden var över. Allâh (ta´âlâ) sade:

فَاتَّقُوا اللَّهَ مَا اسْتَطَعْتُمْ

Frukta därför Allâh efter måttet av er förmåga.”3

Han befallde gudsfruktan efter måttet av förmåga. Om syftet hade varit förmåga sammanbunden med handling, skulle ingen behövt vara gudsfruktig innan handling, ty det är den som den förmågan är sammanbunden med. Han (ta´âlâ) sade:

لاَ يُكَلِّفُ اللّهُ نَفْسًا إِلاَّ وُسْعَهَا

Allâh lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära.”4

Det vill säga det burna. Det är det du kan bära och klara av. Om syftet hade varit sammanbindning, skulle ingen åläggas någonting annat än just den handling som man gör och inte uteblivna plikter… Det finns flera exempler på detta. Inga påbud i Qur’ânen och Sunnah, som är obligatoriska i tid av förmåga och icke-obligatoriska i tid av oförmåga, avser sammanbindning, annars hade Allâh bara ålagt plikterna samtidigt som de utförs och förskonat dem som inte gör dem. Därmed hade ingen, som utelämnat omnämnda plikter, syndat.

Beträffande den sammanbindande och åläggande förmågan, exempleras den i Hans (ta´âlâ) ord:

مَا كَانُواْ يَسْتَطِيعُونَ السَّمْعَ وَمَا كَانُواْ يُبْصِرُونَ

“… eftersom de inte kunde lyssna och inte kunde urskilja.”5

الَّذِينَ كَانَتْ أَعْيُنُهُمْ فِي غِطَاء عَن ذِكْرِي وَكَانُوا لَا يَسْتَطِيعُونَ سَمْعًا

“… de vars ögon bundits för så att de inte kunde minnas Mig, de som inte kunde lyssna.”6

Den här förmågan är sammanbindande och åläggande, ty den andra är behövlig sett till myndighetsförklaring.

Den första är alltså föreskriven och relaterad till påbud och förbud, belöning och straff. Det är den som de lärde omtalar och avses i folkmun. Den andra är universell och relaterad till beslut och förutbestämmelse. Via den uppstår handlingar. Den första är alltså relaterad till föreskrivna beordringar och den andra till universella skapningar. Som Han (ta´âlâ) sade:

وَصَدَّقَتْ بِكَلِمَاتِ رَبِّهَا وَكُتُبِهِ

“Hon trodde på sin Herres ord och på Hans uppenbarelser.”7

Människor har delade åsikter om slaven förmår att göra något som skiljer sig från det som Allâh vet eller vill. Faktum är att slaven kan besitta den första och föreskrivna förmåga som erhålls före handling. Allâh förmår också att göra något som skiljer sig från det kända och det velade, annars hade Han bara varit förmögen det Han gör. Slaven förmår dock inte att göra det med den vilja som är sammanbunden med handlingen, ty bara det Allâh vet och vill ska ske, sker. Det Allâh vill, sker, och det Allâh inte vill, sker inte. Detsamma säger lärjungarnas ord:

هَلْ يَسْتَطِيعُ رَبُّكَ أَن يُنَزِّلَ عَلَيْنَا مَآئِدَةً مِّنَ السَّمَاء

”Kan din Herre låta ett bord sänka sig ned till oss från himlen?”8

Det var om den sortens förmåga som de frågade. Detsamma gäller om Yûnus (´alayhis-salâm):

إِذ ذَّهَبَ مُغَاضِبًا فَظَنَّ أَن لَّن نَّقْدِرَ عَلَيْهِ

Han gick i vredesmod och trodde att Vi (لَّن نَّقْدِرَ) över honom.9

Det vill säga att Vi inte skulle straffa honom. Det är som när man frågar en person om han klarar av att göra en sak och undrar egentligen ifall han kommer att göra den. Det är vanligt i folkmun.

Då Qadariyyah menar att den första förmågan är tillräcklig för att genomföra en handling och att slaven skapar sin egen vilja, anser de att han inte är i behov av Allâh när han handlar. Och då Djabriyyah menar att den andra förmågan är tillräcklig för att fordra en handling, som dock inte utförs av honom, anser de att han är påtvingad sin handling. Båda felen är fula. Slaven besitter en vilja och den är underordnad Allâhs vilja, vilket Allâh nämner flera gånger i Sin skrift:

فَمَن شَاء ذَكَرَهُ وَمَا يَذْكُرُونَ إِلَّا أَن يَشَاء اللَّهُ

“Låt den som vill lägga den på minnet! Men de kommer inte att lägga den på minnet annat än om Allâh vill.”10

إِنَّ هَذِهِ تَذْكِرَةٌ فَمَن شَاء اتَّخَذَ إِلَى رَبِّهِ سَبِيلًا وَمَا تَشَاؤُونَ إِلَّا أَن يَشَاء اللَّهُ إِنَّ اللَّهَ كَانَ عَلِيمًا حَكِيمًا

”Detta är en påminnelse. Låt då den som vill, söka en väg till sin Herre! Men ni kan bara vilja om Allâh vill; Allâh är allvetande, vis.”11

إِنْ هُوَ إِلَّا ذِكْرٌ لِّلْعَالَمِينَ لِمَن شَاء مِنكُمْ أَن يَسْتَقِيمَ وَمَا تَشَاؤُونَ إِلَّا أَن يَشَاء اللَّهُ رَبُّ الْعَالَمِينَ

”Det är ingenting mindre än en påminnelse till alla människor – till dem av er som vill följa en rak väg. Men ni kan bara vilja i den mån Allâh, skapelsernas Herre, vill.”12

I och med att Allâh har låtit slaven besitta vilja, val och önskan, är det omöjligt att säga att han är påtvingad och förtryckt. Likaså är det omöjligt att han skapar sin egen vilja.

Skulle någon invända med att slaven är tvingad till att välja och nödgad att vilja, är invändningen bara makalös. Det är inte det som är betydelsen av att vara påtvingad och nödgad – och ingen annan än Allâh förmår det. Således har Qadariyyah och Djabriyyah delats upp i två motsatser. Båda har rätt i det som de bekräftar och fel i det som de dementerar. Å ena sidan menar Abûl-Husayn al-Basrî och hans meningsfränder från Qadariyyah dels att det är en självklar kunskap att slaven frambringar sina egna handlingar och förfoganden, dels att det är sofistik att förneka det faktumet. Å andra sidan påstår Ibn Khatîb och hans meningsfränder från Djabriyyah att det är en självklar kunskap att slavens övervägande av att göra en handling istället för att utelämna den behöver någon annan som får honom att överväga den genomföringen. En som har lika stora möjligheter till två val överväger ingetdera utan att någon får honom att överväga det. Visserligen är båda teorierna korrekta, men det är inkorrekt att påstå att det ena utesluter det andra. Visst är det slaven som frambringar sina handlingar och anskaffar sig dem, men hans frambringelse behöver någon som frambringar den. Slaven handlar, genererar och frambringar, men att han gör allt det efter att ha varit obefintligt betyder att han själv behöver någon som har bildat honom. Som Han (ta´âl) sade:

لِمَن شَاء مِنكُمْ أَن يَسْتَقِيمَ

”… till dem av er som vill följa en rak väg.”

Om han vill vara upprätt, blir han upprätt:

وَمَا تَشَاؤُونَ إِلَّا أَن يَشَاء اللَّهُ رَبُّ الْعَالَمِينَ

“Men ni kan bara vilja i den mån Allâh, skapelsernas Herre, vill.”

Allt självklart och allt som påvisas av uppenbarade och rationella bevis är sant. Därför finns det ingen rörelse eller styrka förutom via Allâh. Slaven är i ett essentiellt behov av Allâhs essens, egenskaper och handlingar, trots att han själv har essens, egenskaper och handlingar. Att dementera hans handlingar är som att dementera hans egenskaper och essens. Det är förnekelse av sanningen och påminner om extrema Sûfiyyah som betraktar honom som Sanningen. Och att hävda att han inte behöver Allâh eller att han existerar utan Honom är också förnekelse av sanningen och påminner om den extrem som sade:

أَنَا رَبُّكُمُ الْأَعْلَى

“Jag är er högste Herre!”13

Samt den som säger att han skapat sig själv. Sanningen är förvisso den som följs av Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah.”14

12:286

23:97

364:16

42:286

511:20

618:101

766:12

85:112

921:87

1074:55-56

1176:29-30

1281:27-29

1379:24

14Madjmû´-ul-Fatâwâ (8/371-376).