61. Splittrar Salafiyyah muslimerna?

Fråga 61: Kallet till Salafs metodik är utspritt. Dock säger vissa att det kallet splittrar, skingrar och orsakar osämja muslimerna sinsemellan då de sysselsätts med varandra istället för den riktige fienden. Stämmer det?

Svar: Tvärtom. Ett kall till Tawhîd och Salafs metodik enar. Allâh (ta´âlâ) sade:

وَاعْتَصِمُواْ بِحَبْلِ اللّهِ جَمِيعًا وَلاَ تَفَرَّقُواْ

Och grip alla med ett fast grepp om Allâhs räddningslina och låt er inte splittras!”1

إِنَّ هَذِهِ أُمَّتُكُمْ أُمَّةً وَاحِدَةً وَأَنَا رَبُّكُمْ فَاعْبُدُونِ

Detta ert samfund är i sanning ett samfund och Jag är er Herre. Dyrka därför Mig!”2

Muslimerna kan inte enas om de inte enas om Tawhîd och Salafs metodik. Om de accepterar metodiker som skiljer sig från Salafs metodik så kommer de bara att splittras och skingras. Det är just det som sker idag. Det är han som kallar till Tawhîd och Salafs metodik som kallar till enighet. Det är han som kallar till något annat som kallar till splittring och oenighet3.

13:103

221:92

3Enligt sekterna Djamâ´at-ut-Tablîgh och al-Ikhwân al-Muslimûn splittras muslimerna av ett kall till Tawhîd. Således är inte kallet till Tawhîd en grundläggande faktor hos dem. De behagas inte av folk som kallar till Tawhîd. När någon sluter sig till dem varnar de honom för att tala om Tawhîd. Detta hände Muhammad bin ´Abdillâh bin Muhammad al-Ahmad, vilket Shaykh Hamûd at-Tuwaydjirî (rahimahullâh) nämnde om honom:

”Efter ´Asr ville ledaren (Djamâ´at-ut-Tablîghs ledare vill säga) att jag håller tal för vallfärdarna. I och med att jag var ny i gruppen bad ledaren en medhjälpare instruera mig först. Medhjälparen sade: ”Du måste undvika att tala om tre ämnen däribland avguderi och innovationer. Orsaken att Shaykh Muhammad bin ´Abdil-Wahhâbs kall är begränsat är att det månar alltför mycket om det ämnet.” (al-Qawl al-Balîgh fït-Tahdhîr min Djamâ´at-it-Tablîgh, sid. 46)

Det finns många liknande exempel på det. Referera till den omnämnda boken för att förundras å det värsta.

Angående al-Ikhwân al-Muslimûn, så är det en organisation som bara är ute efter att samla folk. De enar alla Ahl-ul-Bid´a wal-Ahwâ’. Râfidhah är deras bröder. Djahmiyyah, Mu´tazilah, Khawâridj, Mawlid-firarna, gravdyrkarna och Sûfiyyah också. Också judarna och nasaréerna! Härmed lyder några bevis på det: Hasan al-Bannâ sade:

”Vår konflikt med judarna är inte religiös. Ty Qur’ânen befaller oss att visa dem hjärtlighet och vänskap.”

Imâm Ibn Bâz (rahimahullâh) blev frågad om det uttalandet varpå han svarade:

”Det uttalandet är falskt och vidrigt. Judarna hör till de troendes största fiender och de värsta människorna. De är faktiskt de värsta fienderna till de troende. Det uttalandet är alltså fel, orättfärdigt, fult och syndigt.”

Han (rahimahullâh) sade också:

”Det är otro och avfall att säga att det inte finns några problem mellan islam och judarna.” (al-´Awâsim mimmâ fî Kutub Sayyiq Qutb min al-Qawâsim, sid. 65-66)

När det kommer till nasaréerna sade sektens Dr Hassân Hathût:

”I början var det en stor folksamling med muslimska lärda och koptiska präster i spetsen. Det var kärlek, aktiviteter och brödraskap.

På tal om de koptiska prästerna, försöker många anklaga mannen (det vill säga Hasan al-Bannâ) för hat mot nasaréerna eller uppvigling till uppdelning i landet. Men Allâh och de ärliga deltagarna vittnar om den rena motsatsen.

Mannen kallade inte till hat eller splittring. Han bevisade att kallet till den islamiska föreskriften inte kunde riktas mot kopterna. Ty dels skulle föreskriften tillämpas på både oss och dem, dels skulle den inte beslagta de kristnas kristendom. Föreskriften består av en samling lagar som saknar motstycke i kristendomen och som inte heller motstrider kristendomens domar. Vid eventuella olikheter skulle de kristna fortsätta döma i enlighet med Evangeliet. Islam har inget problem med det. Men i och med att majoritetens åsikt inte går emot minoritetens åsikt, så finns varken förtryckare eller offer.

Mannens kall godtogs av kloka muslimer och kopter. För att avvisa anklagelsen att han hatade nasaréer räcker det med att Louis Fanous, som var en av kopternas ledare, var en av de regelbundna åhörarna på Hasan al-Bannâs tisdagslektioner. De var nära vänner. När Hasan al-Bannâ kandiderade till parlamentet var hans ställföreträdare i valet kopt. I samband med att Hasan al-Bannâ hade avrättats och regeringen förbjöd hans begravningståg, gick bara två personer bakom hans kista: hans fader och nasarén och politikern ´Ubayd az-Za´îm. Jag kommer också ihåg att när vi var studenter brukade vi besöka kristna ungdomsföreningar för att tala om islams förhållande till kristendomen. Vi kände verkligen att de kommer oss närmast i vänskap.” (Hasan al-Bannâ bi Aqlâm Talâmidhatih wa Mu´âsirih, sid. 188)

Det behövs ingen kommentar. Hans ord är klara och tydliga. Jag nöjer mig med detta långa citat. Jag vill att alla förstår att al-Ikhwân al-Muslimûns princip handlar om att samla folk i islams namn utan att korrigera dogmer. Ty ett kall till Tawhîd och Salafs metodik leder ingalunda till vänskap med judarna, nasaréerna, Râfidhah och vilsna och vilseledande Ahl-ul-Bid´a. Deras princip är Hasan al-Bannâs kända citat. Dr Hassân Hathût sade:

Till Herr al-Bannâs undervisningar som han så ofta och oförtröttligt upprepade hör hans kända uttalande som lever än idag:

Vi verkställer tillsammans det vi är enade om och ursäktar varandra för det som vi är oeniga om.” (Hasan al-Bannâ bi Aqlâm Talâmidhatih wa Mu´âsirih, sid. 190)

Imâm Ibn Bâz (rahimahullâh) sade:

Ja, det är obligatoriskt att samarbeta om det som vi är överens om, för att stödja sanningen, mana till den och varna för det som Allâh och Hans sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) har förbjudit. Men vad berör att ursäkta varandra inom det som vi är oense om, gäller inte det helt och hållet. Denna fråga har ett detaljerat svar; om det hör till Idjtihâd-baserade frågor i vilka bevisen är dolda, är det obligatoriskt att inte kritisera varandra. Men, vad gäller att motsätta ett bevis i Qur’ânen och Sunnah, så är det obligatoriskt att fördöma den som motsätter sig det med vishet, god tillrättavisning och fint argument.” (Tanbîhât Hâmmah ´alâ mâ katabahu ash-Shaykh Muhammad ´Alî as-Sâbûnî fî Sifâtillâh (´azza wa djall), sid. 18-19)

Rent oinskränkt går citatet klart och tydligt emot hatet och kärleken för Allâhs sak. Det har sin grund hos mannen bakom tidskriften ”al-Manâr”. Därefter anammade al-Ikhwân al-Muslimûn det eftersom det passar deras lust:

Hennes lust kom till mig innan jag kände lusten

den kom till ett tomt hjärta och fick sitt fäste

Shaykh Bakr Abû Zayd (rahimahullâh) sade om al-Ikhwân al-Muslimûns kända citat:

Det är en innoverad och osund komplikation. Den som avviker från islams definitiva domar ursäktas inte alls. Muslimerna är enade om att det inte är tillåtet att ursäkta avvikelser och nedtrappningar från dogmatiska grundprinciper. Hur många sekter förkastar inte föreskrivna principer och tvistar om dem orättmätigt!” (Hukm-ul-Intimâ’, sid. 149)