Imâm Shams-ud-Dîn Muhammad bin Abî Bakr bin Qayyim-il-Djawziyyah (d. 751)

al-Wâbil as-Sayyib wa Râfi´-ul-Kalim at-Tayyib, s. 16-17

Vad som kännetecknar högaktning av påbud, är att man tar hänsyn till deras tider och gränser, forskar i deras pelare, plikter och fulländningar, månar om att genomföra dem väl och tidsenligt, utför dem så fort de blir obligatoriska och sörjer, upplever depression och känner nedstämdhet när någon av deras rättigheter mistes. Ett exempel på det är den person som missar bön i samling och vet att om hans ensamma bön accepteras, går han miste om en tjugosjufaldig belöning. Om en affärsman hade förlorat tjugosju denarer i sin hemstad, utan åtagen resa eller nedlagd möda, skulle han bitit sina händer och fötter i ånger och sorg. En flerfaldig belöning från församlingsbönen är ju tusentals gånger och åter tusentals gånger bättre än alla denarer. Det är han som går miste om den vinsten som är en säker förlorare. Många lärde säger att den som ber likgiltigt därefter och är både opåverkad av denna olyckan och orädd för den, belönas inte för sin bön. Ty det bevisar att han saknar innerlig högaktning för Allâhs (ta´âlâ) order.

Detsamma gäller den som går miste om att be i början av den tid som Allâh (ta´âlâ) behagas av, eller i första raden, vilkas bedjare Allâh hyllar och änglarna ber om förlåtelse för, och som hade fäktats eller dragit lott för att ställa sig i den, om han bara visste dess förträfflighet.

Samma sak kan sägas om att gå miste om stora församlingsböner, som Allâh (´azza wa djall) älskar alltmer ju fler bedjarna är, och böner, som medför att synder stryks och nivåer höjs för varje steg som tas dithän.