6. Be inte någon om något

17 – Abû Dâwûd rapporterade via ´Awf bin Mâlik som sade:

”Vi var sju, åtta eller nio stycken hos Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Han sade: ”Skall ni inte lova Allâhs sändebud tro och lydnad?” Vi hade nyligen lovat tro och lydnad och sade: ”Vi har lovat dig tro och lydnad.” Han sade samma sak tre gånger. Vi räckte fram händerna och lovade tro och lydnad. En man sade: ”Allâhs sändebud! Vi har lovat dig tro och lydnad, men för vad har vi lovat dig tro och lydnad?” Han sade: ”För att dyrka Allâh och inte avguda med Honom, be bönerna och lyssna och lyda.” Därtill sade han lågmält: ”Och att ni inte ber människorna om något.” Vissa av dem kunde tappa sin piska utan att be någon ge honom den.”1

18 – Våra lärda (rahimahumullâh) sade:

Att de lovade honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tro och lydnad om att inte be någon om något är en nobel karaktär. På så sätt slipper man ha människornas tjänster på sitt samvete. Hadîthen lär också att man skall härda vid behov och inte bero på andra människor. När han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) befallde dem det höll de fast vid samtliga punkter och i alla lägen inklusive otänkbara fall. De gjorde så utav förebyggande syften och Allâh vet bättre.

19 – Det rapporteras hur Abû Hamzah al-Khurâsânî – som var en av de stora dyrkarna – fick reda på att en grupp följeslagare lovade Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tro och lydnad om att inte be någon om något. Han sade: ”Herre! Dessa människor lovade Din profet tro och lydnad för att de såg honom. Jag lovar Dig att inte be någon om något.” Han lämnade Shâm för att vallfärda. En natt blev han av med sina kamrater på vägen. Efter ett tag hann han ikapp dem. Medan han gick mot dem föll han i en brunn vid vägkanten. Väl på botten sade han: ”Jag får ropa på någon om hjälp.” Sedan sade han: ”Den som jag har gett ett löfte ser mig och hör mig. Jag svär vid Allâh att jag inte skall säga något till människan.” Det dröjde inte länge förrän en grupp människor kom till brunnen och sade: ”Den här brunnen måste täppas igen.” Därav stängde de brunnen med brädor och täckte den med jord. När Abû Hamzah såg det sade han: ”Detta är en undergång.” Precis när han ville be dem om hjälp sade han: ”Jag svär vid Allâh att jag inte kommer att komma ut.” Därpå intalade han sig själv: ”Har du inte lovat Honom som ser dig?” Han blev tyst och förlitade sig på Allâh. Han lutade sig tillbaka och började fundera. Plötsligt började jorden falla över honom och brädorna togs bort. Han hörde en röst säga: ”Ge mig din hand.” Han sade: ”Jag gav honom min hand. På ett enda drag var jag uppe på kanten. Jag gick ut ur brunnen utan att se någon. Då hörde jag någon ropa på mig: ”Vad tyckte du om förlitans frukter?”2

20 – Våra lärda (rahimahumullâh) har delade åsikter om den här mannens tystnad när han hade det som svårast i brunnen:

1 – Vissa säger att mannen gav Allâh ett löfte. Således måste löftet uppfyllas på det fullkomligaste sättet. Gör som mannen så kommer ni – om Allâh vill – att vägledas.

2 – Andra säger att hans tystnad i den situationen skadar honom, vilket inte är tillåtet. Om han hade förstått förlitans innebörd hade han vetat att vädjan i en liknande situation inte motstrider förlitan. På samma sätt förlorade inte Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) förlitan när han smög ut ur Makkah, tog hjälp av en guide och gömde sig i grottan till dess att situationen hade lugnat ned sig. Den berömvärda förlitan uppnås inte med hjälp av förbud. Mannens tystnad i den situationen är förbjuden.

Allâh har försett människan med vad hon skyddar sig mot skador och frambringar nyttor. Den som låter bli att använda sig av det utav förlitan på Allâh vet inte alls vad förlitan är för något. Därtill förkastar han Allâhs (ta´âlâ) vishet. Förlitan innebär att hjärtat är fäst vid Allâh. Förlitan betyder inte att medlen skall ignoreras. Om en person låter bli att tigga och därav svälter ihjäl inträder han helvetet, vilket Sufyân ath-Thawrî och andra har sagt. Allâh har ju visat dig hur du skall överleva. När du då ignorerar det betyder det att du har orsakat din egen död.

Abû Hamzahs ord ”Under tiden hörde han en röst säga: ”Ge mig din hand.” kan vara en slump och det kan också vara Allâhs vänlighet till Sin okunnige slav. Det förnekas inte att Allâh (ta´âlâ) var vänlig mot honom. Vad som fördöms är mannens agerande då han orsakade sin egen undergång. Allâh har lånat honom ett liv och befallt honom att ta hand om det.

1Muslim (1043), Abû Dâwûd (1642), an-Nasâ’î (1/228) och Ibn Mâdjah (2867).

2Se ”Târikh Baghdâd” (1/391).