Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) brukade tillbringa nästan lika lång tid i Sudjûd som i Rukû´. Ibland kunde något hända så att han drog ut på Sudjûd riktigt länge. En följeslagare (radhiya Allâhu ´anh) sade:

”I samband med en bön på dagen kom Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ut bärandes på Hasan eller Husayn. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ställde sig längst fram och lade honom vid sin högra fot. Därefter gjorde han Takbîr och började be. Sedan tillbringade han en lång tid i Sudjûd varpå jag lyfte på huvudet och såg pojken på Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) rygg. Jag återvände till Sudjûd. När Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hade bett klart sade människorna: ”Allâhs sändebud! Du tillbringade en så lång tid i Sudjûd att vi trodde att något hade hänt eller att du tog emot en uppenbarelse.” Han sade: ”Det handlade inte om det. Min sonson här satte sig på min rygg och jag ville inte distrahera honom förrän han hade fått nog.”1

I en annan hadîth står det:

”När han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bad började al-Hasan och al-Husayn klättra på hans rygg. När människorna ville förhindra dem visade han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) dem att de skulle låta dem vara. Efter bönen satte han dem i sina knän och sade: ”Den som älskar mig får älska dessa två.”2