58. Salafs bemötande av bortgångna barn

Jag såg i en bok, vars författare jag inte känner till och som saknar en början, hur Zayd bin Aslam sade:

”Dâwûds (´alayhis-salâm) son hade dött. Han sörjde och människorna kom med kondoleanser. Det sades till honom: ”Vad utgjorde han hos dig?” Han svarade: ”Jag älskade honom mer än att ha hela jorden full av guld.” Då sades det till honom: ”Du får en lika stor belöning nu.”

I en israelitisk rapportering står det att Sulaymâns (´alayhis-salâm) son hade dött. Han sörjde så att det märktes. Då kom två änglar i två människors skepnad för att be honom om en dom. En av dem sade: ”Den här sådde på en beträdd väg. Jag gick över den och förstörde den.” Då sade Sulaymân till den andre: ”Varför sår du på vägen? Vet du inte att människorna måste gå på den?” Då sade den andre: ”Varför sörjer du efter din son? Vet du inte att detta är människornas väg till nästa liv?”

Usâmah bin Zayd sade:

”Vi var tillsammans med profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) när en av hans döttrar skickade ett bud till honom som berättade att hennes barn hade dött. Han sade till sändebudet: ”Gå tillbaka till henne och berätta för henne att Allâhs är det som Han har gett och och tagit och att allting varar hos Honom till en viss tidpunkt. Befall henne att härda och räkna med Allâhs belöning.” Därpå kom sändebudet tillbaka och sade: ”Hon svor att du skulle komma till henne.” Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) reste sig upp tillsammans med Sa´d bin ´Ubâdah, Mu´âdh bin Djabal, Ubayy bin Ka´b, Zayd bin Thâbit och mig. Det lilla barnet räcktes fram till honom och hans själ rörde på sig som om den vore i en liten flaska. Han blev tårögd. Sa´d sade till honom: ”Allâhs sändebud! Vad är detta?” Han svarade: ”Detta är en barmhärtighet som Allâh har lagt i Sina tjänares hjärtan. Allâh förbarmar Sig endast över Sina barmhärtiga tjänare.”

Rapporterad av al-Bukhârî och Muslim.

al-Hasan al-Basrî sade:

”Det finns ingen upprördhet som Allâh älskar så mycket som en smärtsam sorg som behandlas med härdighet och tålamod och ilska som behandlas med ömhet.”

Det rapporteras att Shimr brukade säga till den olycksdrabbade:

”Härda med din Herres dom.”

Ibn Abî Dunyâ rapporterade från ´Abdullâh bin Muhammad bin Ismâ´îl at-Taymî att en man gav en annan man kondoleanser för hans son och sade:

”Allâh uppfyller Sitt löfte till den som härdar för Hans sak. Se därför till att inte ena din olycka med en olycksdrabbad belöning. Den olyckan är än värre för dig.”

Ibn-us-Simâk gav kondoleanser till en man och sade:

”Härda. Så handlar den som vill belönas och dit går den sörjande.”

´Ubayd bin ´Umayr sade:

”Förtvivlan är inte att ögonen gråter och hjärtat ledsnar. Förtvivlan är dåliga ord och tankar.”

Khâlid bin Abî ´Uthmân al-Qurashî sade:

”När min son hade dött gav Sa´îd bin Djubayr mig kondoleanser. Vid ett tillfälle såg han mig göra Tawâf runt Ka´bah medan jag var maskerad. Han tog bort masken från mitt huvud och sade: ”Det är en förtvivlan att dölja sig.”

al-Bayhaqî rapporterade med sin berättarkedja i ”Manâqib-ush-Shâfi´î” att ´Abdur-Rahmân bin Mahdîs son hade dött så att han blev fruktansvärt ledsen. Då skrev ash-Shâfi´î (rahimahullâh) till honom:

”Käre broder! Trösta dig själv med det som du tröstar andra. Se ned på dina egna handlingar om du ser ned på likadana handlingar hos andra. Du skall veta att den värsta olyckan är att förlora både lyckan och belöningen. Vad skall man då säga om man därtill syndar?”

Sâlih al-Murrî sade till en man vars son hade dött:

”Om din olycka har fått dig att dra lärdom är din olycka den bästa olyckan. Om din olycka inte har fått dig att dra lärdom är din egen olycka större än din sons olycka.”

En man gav en annan kondoleanser. Då sade den andre:

”Käre broder! Den kloke gör redan den första dagen det den okunnige gör efter ett år.”

En man gav en annan kondoleanser. Då sade den andre:

”Den som ger dig belöning i nästa liv är bättre än den som ger dig glädje i detta liv.”

Ibn Djuraydj sade:

”Den som inte behandlar sin olycka med tålamod och hopp om belöning förtränger den som djur.”

Vissa Salaf sade:

”Om du härdar har du bara en olycka. Om du inte härdar har du två olyckor.”

Maymûn bin Mahrân berättade att en man gav kondoleanser till ´Umar bin ´Abdil-´Azîz för hans son ´Abdul-Malik. Då sade ´Umar:

”Det som har hänt ´Abdul-Malik är något som vi visste skulle ske. När det väl skedde var det inte främmande för oss.”

Ibn ´Asâkir rapporterade hur ash-Shâfi´î skickade kondoleanser till en av sina vänner från Quraysh vars son hade dött. Däri skrev han:

”Käre broder! Du bör veta att varje olycka som inte medför den olycksdrabbade en belöning är den största olyckan. Käre broder! Hur kan du vara glad när din son prövas och inte när han belönas? Hur kan du vara glad när han skall skiljas och inte när han lever i evig tid? Hur kan du vara glad när han utsätts för förstörelse och inte när han har det bra? Hur kan du hata den som skänker gåvor om du inte känner till Hans gåva? Han visar dig det du älskar och ser från dig det Han hatar. Återvänd till Allâh (´azza wa djall), trösta dig med Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och håll fast vid din religion.”

Ibn-us-Simâk skickade kondoleanser till en man vars nyfödde son hade dött. Han skrev:

”Om du klarar av att tacka Allâh mer nu än när du fick honom, skall du göra det. Allâh gav dig en gåva när Han tog honom. Om han hade levt vidare skulle han inte undkommit Hans prövningar. Tänk på att du är ledsen för att ha blivit av med honom. Är du inte nöjd med paradiset så att du också är nöjd med att din son får paradiset? Vad gäller sonen, är han räddad från smutsen. Det är du som lever farligt. En olycka med tålamod är endast en olycka. En olycka utan tålamod är två olyckor. Kombinera inte dem båda.”

Det rapporteras att Ibn ´Umar skrattade när han begravde sin son. När han blev frågad om anledningen sade han:

”Jag vill förarga Satan.”

Ibn ´Asâkirs son dog innan han blev könsmogen. Han sade:

”Jag lovprisade Allâh. Jag visade ingen förtvivlan eller oro när han hade dött. Sorgen fick mig inte att lämna lektionerna. Jag kunde fortfarande vara bekväm och tala med folk. Allt det var tack vare Allâhs framgång och hjälp. Han skyddade mig från förtvivlan. Lov och pris tillkommer Honom som inte ödelade min belöning för mig sorg och inte tog bort mitt tålamod när jag var skräckslagen. Den riktige förloraren är han som förlorar sin stora belöning. Den fördömde är han som blir förtvivlad över olyckans smärta. En av bröderna blev förvånad över mitt tålamod när han kom för att ge mig kondoleanser och råda mig att härda. Han sade: ”Dagen efter olyckan gick jag förbi dig när du stod och höll lektion för en grupp människor. Jag förvånades över din förmåga att undervisa i den stunden.” Jag sade till honom att förtvivlan ger inte tillbaka det förlorade och att gråten inte gagnar muslimen något. När det ändå är så är det mer passande för de kloka och religiösa att härda.”