56. Så känner Ahl-us-Sunnah sin Herre

Imâm Shams-ud-Dîn Muhammad bin Ahmad adh-Dhahabî (d. 748)

Ithbât-ul-Yad li-Lâh Sifatan min Sifâtih, sid. 41-46

71 – Imâm Abû ´Uthmân as-Sâbûnî sade:

Ahl-ul-Hadîth som håller fast vid Qur’ânen och Sunnah känner sin Herre (tabârak wa ta´âlâ) via Hans egenskaper. De anser inte att Hans egenskaper liknar skapelsens egenskaper. De föreställer sig inte dem liksom Mushabbihah gör. De förvränger inte orden liksom Mu´tazilah och Djahmiyyah gör. Allâh har skyddat Ahl-us-Sunnah mot förvrängning och föreställning och begåvat dem med förståelse och kunskap. På så sätt lever de upp till Tawhîd och dementi av brister samtidigt som de avstår från förnekelse och liknelse. De följer Hans (´azza wa djall) ord:

لَيْسَ كَمِثْلِهِ شَيْءٌ وَهُوَ السَّمِيعُ البَصِيرُ

Ingenting är som Han – Han är den Hörande, den Seende.”1

72 – Hâfidh Abûl-Qâsim al-Asbahânî sade:

”De egenskaper som nämns i Qur’ânen och via autentiska berättarkedjor mottog Salaf såtillvida att de bekräftade och framförde dem bokstavligt och dementerade beskaffenheten. Ty tal om egenskaperna är som tal om essensen och tal om essensen handlar om dess existens och inte om dess beskaffenhet. Detsamma gäller egenskaperna.

Om någon säger att en verklig hand är endast i form av kroppsdel och kropp, frågar vi vad de säger om Allâhs (ta´âlâ) händer. Om de säger att de åsyftar Hans förmåga, säger vi att förmåga är endast i form av oväsentlighet. Om de säger att händer är kroppsdelar i förhållande till oss, säger vi att Âdam förlorar sitt utmärkande drag om vi säger att Allâh skapade honom med Sin förmåga. Allâh har ju också skapat Iblîs och allting annat med Sin förmåga. Utmed deras tolkning är det alltså korrekt att säga att Allâh skapade även Iblîs med Sina händer.

Allâh har som sagt bara skapat tre saker med Sin hand. Allting annat har skapats via ”Bli!” och det var. Om hand betyder förmåga upphör skillnaden mellan dessa tre saker och allting annat.

När ni säger att en verklig hand är en kroppsdel, skall ni veta att ordet ”hand” är gemensamt och betyder beroende på vad det associeras med och naturen som beskrivs. Om den handbeskrivna saken är ett djur, är det en kroppsdel. Om den är en skulptur av mässing och sten, är handen mässing och sten. Om den är ritad på en vägg, är handen en oväsentlighet. Och om ingen liknar Honom och Han inte är en kropp, så är handen exempellös och ingen kroppsdel.

En kopparstaty har händer och ben; är dess händer och ben av kött och blod? En träskulptur har ben; är dess ben liknande kroppsdelar? Så-och-så har en framfusig hand när han skriver; förstår någon att hans händer inte är kroppsdelar? När vi säger att ingen liknar Allâh och att Han är varken kropp eller oväsentlighet och att Han skapade Âdam med Sina händer – vilken klok person förstår från det att Hans händer är kroppar, oväsentligheter, kroppsdelar och dylikt? Detsamma kan sägas om:

Slavarnas hjärtan är mellan två av Allâhs (´azza wa djall) fingrar…”

Er Herre är sannerligen inte enögd.”2

Till dess att Han placerar Sin fot över det varpå det säger: ”Det räcker, det räcker.”

Vår Herre förundras över ynglingen som inte är barnslig.”3

Så som Han (ta´âlâ) inte kan föreställas och jämföras med tankar och intellekt, kan inte heller Hans egenskaper föreställas och jämföras med tankar och intellekt. Vem tänker på kroppsdel när man hör att en person har en hand i staden? Vem tänker på organ när han hör Allâhs ord:

إِنَّ فِي ذَلِكَ لَذِكْرَى لِمَن كَانَ لَهُ قَلْبٌ أَوْ أَلْقَى السَّمْعَ وَهُوَ شَهِيدٌ

I detta ligger förvisso en påminnelse till den som har ett öppet sinne och som lyssnar uppmärksamt.”4

Det man tänker på är de fina egenskaperna som är frukterna av hjärta och hand, som till exempel stadga i ett land. Alltså är varje egenskap relativ. Om vi kan föreställa oss en essens kan vi också föreställa oss dess egenskaper. Och om vi inte kan föreställa oss en essens kan vi inte heller göra det med dess egenskaper. Därom råder ingen meningsskiljaktighet.

Om de säger att Allâhs hand åsyftar favör, säger vi att Allâhs favörer är otaliga. Vilka är just dessa två favörer då?

Därtill är Allâhs favör skapad. Alltså skapade Allâh Âdam med Sin favör. Det betyder att Iblîs är ädlare än Âdam eftersom han skapades utan mellanhand. Språkligt sett är det inte känt att en person som säger sig göra något med sin hand syftar på favör. Den som säger något annat om språkvetarna ljuger om dem eller säger något de mest arabiska araberna inte vet.

Dessutom vet vi tvivelsutan att följeslagarna, efterföljarna och deras efterföljare bestod av beduiner, analfabeter, kvinnor, barn, lekmän och andra som saknade kunskap om tolkning. Trots det lyssnade de till dessa egenskapsrelaterade verser och hadîther, följeslagarnas och efterföljarnas imamer återberättade dem inför alla människor. Inte en enda gång tolkade de någon som helst egenskap. De lät lekmännen vara enligt den naturliga läggningen och förståelsen. Om det hade varit tillåtet att tolka skulle de varit de första som tolkade, ty i så fall hade de avvärjt liknelse och förkroppsling som dessa människor påstår att den bokstavstrogna skildringen fordrar. När Djahm bin Safwân, som för övrigt var den förste som tolkade, dök upp beskylldes han för innovation av sina samtida imamer som Sufyân bin ´Uyaynah, al-Fudhayl bin ´Iyâdh, Ibn-ul-Mubârak, Abû Yûsuf, Muhammad bin al-Hasan, ´Abdur-Rahmân bin Mahdî, ash-Shâfi´î, Ahmad, Ishâq och otaliga andra. Vissa beskyllde honom för otro, andra dömde honom till avrättning. Det är dock irrelevant nu och vi fördömer ingen i detta sammanhang. Våra företrädare har väl och nog tagit sig an hans anhängare som Bishr al-Marîsî och Ibn Abî Du’âd.

Med andra ord är Allâhs (ta´âlâ) hand verklig, den tillkommer enkom Hans majestät och den fordrar vare sig liknelse eller förkroppsling.”

1´Aqîdat-us-Salaf wa Ashâb-il-Hadîth (3).

2al-Bukhârî (3439) och Muslim (169).

3Ahmad (4/151) och Ibn Abî ´Âsîm (571).

450:37