56. När du glömmer dig själv

Imâm Shams-ud-Dîn Muhammad bin Abî Bakr bin Qayyim-il-Djawziyyah (d. 751)

al-Wâbil as-Sayyib wa Râfi´-ul-Kalim at-Tayyib, ss. 105-106

När slaven glömmer sig själv vänder han också ryggen åt sin välfärd, glömmer bort den och distraheras från den. Följaktligen går den oundvikligt under och förstörs. Han påminner om en person som äger plantage, trädgårdar, boskap eller något annat, vari hans välfärd och framgång ligger, varpå han försummar dem, glömmer bort dem, distraheras från dem och bortkommer sin välfärd. Även den går oundvikligt under. Så lyder utfallet ehuru någon annan kan se efter hans välfärd. Tänk dig då hans själs förstörelse, undergång och olycka om han försummar den, glömmer den, distraheras från dess välfärd och låter bli att se efter den och underhålla den med dess välfärd. Hur förstörd, förlorad och berövad är inte han! Det är för honom som allt hopp är ute. Hans välfärd är bortkommen och han omfattas av allt som medför avbräck, förlust och undergång. Det enda skyddet mot det är ständig och konstant erinran om Allâh (ta´âlâ). Han ska betrakta erinran som en nödvändig faktor för överlevnad, som föda varutan han svälter, som vatten i tid av extrem törst, som kläder i tid av hetta och kyla och som vindskydd i tid av vinter och heta vindar. Med all rätt ska slaven betrakta erinran om Allâh på detta vis och mer därtill. Skulle själens och hjärtats död och förstörelse kunna jämföras med kroppens död och förstörelse? Det sistnämnda förstörs oundvikligt och kan till och med efterträdas av evig sundhet, men hjärtats och själens förstörelse inger inget hopp om vare sig sundhet eller framgång. Om ständig erinran bara hade bestått av denna fördel, hade den räckt för att påvisa dess vikt.