56. Ingen religion utan rätt dogm

´Allâmah Rabî´ bin Hâdî al-Madkhalî

Manhadj-ul-Anbiyâ’ fîd-Da´wah ilâ Allâh, sid. 95-96

4 – Sett till att deras kall representerades bäst och främst i Ibrâhîms (´alayhis-salâm) kall, underströk Allâh det påbudet ytterligare och befallde vår profet Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att följa hans metod:

ثُمَّ أَوْحَيْنَا إِلَيْكَ أَنِ اتَّبِعْ مِلَّةَ إِبْرَاهِيمَ حَنِيفًا وَمَا كَانَ مِنَ الْمُشْرِكِينَ

”Och tiden kom då Vi uppenbarade för dig att följa Ibrâhîm i hans rena, ursprungliga tro, han som inte var en avgudadyrkare.”1

Det påbudet inkluderar såväl rättelse efter hans religion, som var monoteism, och bekämpning av avguderi som hans metod, som inleddes med monoteism. Allâh (ta´âlâ) betonade det påbudet ytterligare och befallde Muhammads (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) samfund att rätta sig efter denne renlärige profet:

قُلْ صَدَقَ اللّهُ فَاتَّبِعُواْ مِلَّةَ إِبْرَاهِيمَ حَنِيفًا وَمَا كَانَ مِنَ الْمُشْرِكِينَ

”Säg: ”Allâh har sagt sanningen. Tro därför med Ibrâhîms rena, ursprungliga tro – han tillhörde inte avgudadyrkarna.”2

Alltså är det islamiska samfundet skyldigt att rätta sig efter hans tro. Såsom det inte är tillåtet att skilja sig från hans tro, är det inte heller tillåtet att avvika från hans kallmetodik när han kallade till monoteism och bekämpade avguderi och allt vad det innebär.

5 – Om vi refererar till Qur’ânen, läser vi hur den underrättar oss att alla sändebuden betrodde monoteism, att allas kall inleddes med monoteism och att monoteism var deras viktigaste och största budskap som de framförde. Därtill läser vi hur Allâh befallde vår profet att följa dem och anamma deras metod. Och om vi refererar till sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), läser vi hur hela hans kall, från början till slut, var fokuserat på monoteism och bekämpning av avguderi och allt var det innebär.

6 – Allâh har skapat skapelsen och ordnat den universellt och religiöst. Universumet roterar i sin sedvanliga bana; om dessa sedvanor krackelerar, havererar hela skapelsen. Himlarna, jorden, rymderna, planeterna, solen och månen har ju sina normala rytmer; rubbas de, upphör världen att existera. Till denna ordning hör att varken människor eller något annat levande kan leva utan kropp och själ. När själen lämnar kroppen, dör kroppen varefter den måste begravas för att inte dess stank och förruttning ska besvära andra levande varelser. En växt kan inte leva utan stam; så fort stammen huggs ned, dör frukterna. Inte heller kan föreskriften existera utan dogm. Om föreskriftens dogm börjar brista, förstörs den och blir till en ogiltig föreskrift.

116:123

23:95