55. Kondoleanser är rekommenderade före och efter begravningen

Kondoleanser innebär att man befaller den olycksdrabbade att härda.

´Abdullâh bin Abî Bakr bin Muhammad bin ´Amr bin Hazm rapporterade från sin fader som rapporterade från hans farfar som berättade att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Det finns inte en troende som ger kondoleanser till sin broder i samband med en olycka utan att Allâh (´azza wa djall) klär honom i ädelhetens kläder på Domedagen.”

Rapporterad av Ibn Mâdjah och den är autentisk enligt Shaykhen som sade att alla i berättarkedjan är pålitliga.

Betydelsen av kondoleanser är att man tröstar de olycksdrabbade, uppfyller deras rättigheter och närmar sig dem genom att uppfylla deras rättigheter innan och efter begravningen eftersom de själva är för upptagna med sin olycka.

Det är rekommenderat att ge kondoleanser till de olycksdrabbade. Det är en fråga som det råder samstämmighet om. Jag känner inte till att någon har en delad åsikt om det bortsett från Sufyân ath-Thawrî som sade:

”Kondoleanser är inte rekommenderade efter begravningen, ty de är slutet.”

Den kända och ankrade åsikten bland de lärda är att det visst är rekommenderat att ge kondoleanser före och efter begravningen utmed profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) allmänna ord:

”Det finns inte en troende som ger kondoleanser till sin broder i samband med en olycka utan att Allâh (´azza wa djall) klär honom i ädelhetens kläder på Domedagen.”

Det bevisar att rekommendationen är oinskränkt.

Det är rekommenderat att ge kondoleanser till alla olycksdrabbade, äldre som yngre, och i synnerhet de bästa av dem för att de skall tas till förebilder och de svagare för att de skall härda. Mannen skall dock inte ge kondoleanser till yngre kvinnor då det finns risk för prövningar. Det är emellertid tillåtet att ge dem till kvinnor som sitter med männen och andra.

Det har bekräftats från ´Â’ishah (radhiya Allâhu ´anhâ) att hon förbjöd skratt i samband med olyckor då det innebär att man gläds åt muslimens olycka och sårar honom. När Imâm Ahmad såg en person skratta i samband med begravningsbönen bojkottade han honom och sade:

”Vilken lärdom drog den här personen från detta?”