54. Tillåtet att bestrida tjuvar och Khawâridj

Imâm Ahmad bin Hanbal (rahimahullâh) sade:

”Det är tillåtet att bestrida tjuvar och Khawâridj. Om de angriper en person eller hans egendom så är det tillåtet för honom att försvara sig själv och sin egendom. Han får försvara sig med allt han förmår. Han får dock inte följa efter dem och söka upp dem om de lämnar honom. Ingen annan än ledaren eller de muslimska makthavarna får göra något sådant. Han får bara försvara sig själv på plats. Hans avsikt skall vara att inte döda någon. Om han under självförsvaret råkar döda angriparen, så är det ute för angriparen. Och om han blir dödad medan han försvarar sig själv och sin egendom, uppnår han förhoppningsvis martyrium. Så har det nämnts i hadîtherna och rapporteringarna. De befaller endast självförsvar och inte att angriparen skall dödas eller följas. Han får inte heller släcka hans liv om han faller ned eller såras. Han får inte heller döda honom eller tillämpa föreskriven bestraffning på honom om han tillfångatar honom. Han skall istället ta honom till myndigheten och låta den döma honom.”

FÖRKLARING

Detta är en ingående förklaring av hur Khawâridj, rövare och upprorsmakare skall bestridas. Den är baserad på profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hadîther. En man frågade honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam):

”Vad tycker du jag skall göra om en man vill ta min egendom?” Han sade: ”Ge den inte till honom.” Han frågade: ”Om han bestrider mig då?” Han svarade: ”Bestrid honom.” Han frågade: ”Om han dödar mig då?” Han svarade: ”Då är du martyr.” Han frågade: ”Om jag dödar honom då?” Han svarade: ”Då hamnar han i Elden.”1

Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade också:

”Den som dödas för att ha försvarat sig själv är martyr. Den som dödas för att ha försvarat sin egendom är martyr. Den som dödas för att ha försvarat sin religion är martyr.”2

Om en persons egendom eller kvinnor blir angripna eller om han själv blir angripen, så får han göra motstånd så gott han kan utan att avse dråp. Leder det till att han råkar döda angriparen är det inget att bry sig om. Om han själv dödas blir han martyr. Föreskriften tillåter den angripne att försvara sin egendom, sin heder och sig själv. Vissa lärda säger till och med att det är obligatoriskt att försvara sina hustrur och systrar. Det är alltså obligatoriskt att försvara sina kvinnor. Om det räcker med det minsta lilla motståndet så är det bra. Och om det leder till döden så har han inte syndat samtidigt som den dödade hamnar i helvetet. Om angriparen dödas så är han – om Allâh vill – martyr. Han skall dock göra det för Allâhs (tabârak wa ta´âlâ) sak och hålla sig till Allâhs (´azza wa djall) föreskrift och inte bara försvara sig själv. Handlingarna räknas ju utmed avsikterna.

Imâm Ahmad baserade den här frågan på dessa hadîther. Han menade att sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tillät självförsvar och inte dråp. Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) föreskrev självförsvar och inte dråp. Du skall inte avse att döda honom. Du skall avse att avvärja honom. Om han upphör, så är det bra. Och om han inte slutar förrän han dödas så gäller sändebudets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) dom. Om angriparen dödas hamnar han i helvetet och om den angripne dödas blir han martyr.

Döda inte honom om du skulle gripa eller såra honom. Du har ingen rätt att släcka hans liv. Om han flyr får du inte jaga honom. Hans ondska har upphört och det är syftet. Antingen faller han sårad eller också flyr han. I så fall skall du inte följa efter honom. Gör inte heller slut på honom om han faller sårad. Det får du inte göra. Gör du det har du gått över gränsen. Du har blivit befalld att försvara dig själv, inte att döda honom. Om du griper honom får du inte döda honom eller tillämpa föreskriven bestraffning på honom. Han skall tas till myndigheten som får tillämpa Allâhs straff på honom eller det som den anser vara korrekt. Myndigheten ansvarar för sina egna eventuella fel.

1Muslim (140).

2at-Tirmidhî (1421) och Abû Dâwûd (4772). Autentisk enligt al-Albânî.