50. Kapitel om Allâhs (ta´âlâ) ord ”Men när Han skänker dem det friska [barn som de bett om], riktar de en del [av sin tacksamhet] för Hans gåva till andra!”

Shaykh-ul-Islâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh) sade:

1 – Allâh (ta´âlâ) sade:

فَلَمَّا آتَاهُمَا صَالِحاً جَعَلاَ لَهُ شُرَكَاء فِيمَا آتَاهُمَا فَتَعَالَى اللّهُ عَمَّا يُشْرِكُونَ

”Men när Han skänker dem det friska [barn som de bett om], riktar de en del [av sin tacksamhet] för Hans gåva till andra! Men Allâh är höjd högt över allt vad de avgudar!”1

Ibn Hazm sade:

”De är enade om att namn som tyder på att den namngivne är någon annans slav än Allâhs är förbjudna. Exempel på sådana namn är ”´Abdu ´Umar” och ”´Abdul-Ka´bah”. Det enda undantaget är ”´Abdul-Muttalib”.”

2 – Ibn ´Abbâs (radhiya Allâhu ´anhumâ) sade om versen:

”Hon blev gravid efter att Âdam hade haft samlag med henne. Då kom Iblîs till dem och sade: ”Det är jag som tog ut er ur paradiset. Antingen lyder ni mig eller också låter jag barnet få bockhorn så att det skär upp din mage när det föds och jag skall göra det ena och det andra.” Han sade så för att skrämma dem och sade: ”Ge honom namnet ”´Abdul-Hârith”.” De vägrade att lyda honom och barnet föddes dött. Därefter blev hon havande på nytt varpå han kom till dem och sade samma sak. De vägrade att lyda honom och barnet föddes dött. Därefter påminde han dem om det så att de överväldigades av kärleken till barnet varför de namngav det ”´Abdul-Hârith”. Det är betydelsen av Hans (ta´âlâ) ord:

فَلَمَّا آتَاهُمَا صَالِحاً جَعَلاَ لَهُ شُرَكَاء فِيمَا آتَاهُمَا

”Men när Han skänker dem det friska [barn som de bett om], riktar de en del [av sin tacksamhet] för Hans gåva till andra!”2

Rapporterad av Ibn Abî Hâtim.

3 – Han rapporterade med en autentisk berättarkedja från Qatâdah som sade:

”Det rörde sig om avgudar rörande lydnaden till Honom och inte dyrkan till Honom.”

4 – Han rapporterade med en autentisk berättarkedja från Mudjâhid som sade om Hans ord:

لَئِنْ آتَيْتَنَا صَالِحاً لَّنَكُونَنَّ مِنَ الشَّاكِرِينَ

”Om Du skänker oss ett [barn], sunt till kropp och själ, skall vi sannerligen visa tacksamhet!”3

”De befarade att barnet inte skulle vara en människa.”

Han nämnde samma betydelse från al-Hasan, Sa´îd och andra.

FÖRKLARING

Författaren vill klargöra att det är förbjudet och olovligt med namn som tyder på att den namngivne är någon annans slav än Allâhs. Det är nämligen inte tillåtet att heta exempelvis ´Abdun-Nabî, ´Abdul-Ka´bah eller ´Abdul-Husayn. Det är bara tillåtet med namn som tyder på att den namngivne är Allâhs slav liksom ´Abdur-Rahmân och ´Abdullâh. Ty Allâh fördömde den som gör så och sade:

فَلَمَّا آتَاهُمَا صَالِحاً جَعَلاَ لَهُ شُرَكَاء فِيمَا آتَاهُمَا

”Men när Han skänker dem det friska [barn som de bett om], riktar de en del [av sin tacksamhet] för Hans gåva till andra!”

Härmed fördöms och klandras den som ger sådana namn. Sammanhanget handlar om Âdam och Hawwâ’ som lydde Satan och gav sitt barn namnet ”´Abdul-Hârith”. Andra menar att det handlar om en grupp israeliter. Dock tyder sammanhanget tillsynes inte alls på det. Det är faktiskt som Ibn ´Abbâs och andra från Salaf sade. De två föll i en synd. Profeter kan falla i små synder, säger de lärda. Det är också möjligt att de trodde att handlingen var lovlig varför de gjorde så. De visste alltså inte att handlingen var förbjuden. Först föraktade de handlingen för att sedan falla för hans viskningar och vilja. Allâh har klargjort via Sitt sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att den är otillåten. Domen förknippas med Muhammads (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) föreskrift som är den allomfattande föreskriften. De tidigare föreskrifterna bestod av det som numera är lovligt och det som är olovligt.

Ibn Hazm sade:

”De är enade om att namn som tyder på att den namngivne är någon annans slav än Allâhs är förbjudna. Exempel på sådana namn är ”´Abdu ´Umar” och ”´Abdul-Ka´bah”. Det enda undantaget är ”´Abdul-Muttalib”.”

Anledningen att det namnet är undantaget är att sändebudet (sallâ Allâh ´alayhi wa sallam) godkände det och ändrade inte det. Bland andra hette följeslagaren ´Abdul-Muttalib bin Rabî´ah så. Detta eftersom namnet står i grund och botten för ett mänskligt slaveri. De kallade Shaybah bin Hâshim för ”´Abdul-Muttalib” därför att de trodde att han var al-Muttalibs slav när de såg hur mörkt hans ansikte var efter en resa. al-Muttalib var i själva verket hans farbror. Det namnet är godkänt i islam till skillnad ifrån andra liknande namn.

3 – Han rapporterade med en autentisk berättarkedja från Qatâdah som sade:

”Det rörde sig om avgudar rörande lydnaden till Honom och inte dyrkan till Honom.”

Utav okunnighet lydde de Satan i den frågan. Allt detta handlar om att fullända ens Tawhîd och ödmjukhet inför Allâh och förebygga allt som leder till avguderi.

Sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Jag är ´Abdul-Muttalibs son.”

Det är en underrättning om ett tidigare namn. Det är harmlöst eftersom han var känd för det namnet. Detsamma gäller namnen ”´Abdu Manâf” och ”´Abdu ´Amr” om de nämns i underrättande syfte.

17:190

2Ahmad (20129) och at-Tirmidhî (3077). Svag enligt al-Albânî i ”Dha´îf-ul-Djâmi´” (4769).

37:189