50. Gråt i samband med Qur’ân-läsning

Imâm Yahyâ bin Sharaf an-Nawawî (d. 677)

at-Tibyân fî Âdâbi Hamalat-il-Qur’ân, ss. 56-57

I de två föregående avsnitten togs det upp att gråt i samband med läsning är vetarnas drag och Allâhs rättfärdiga slavars signum. Allâh (ta´âlâ) sade:

وَيَخِرُّونَ لِلأَذْقَانِ يَبْكُونَ وَيَزِيدُهُمْ خُشُوعًا*

Ja, de faller gråtandes ned på sina ansikten och deras ödmjukhet fördjupas.”1

Flera hadither och många sägelser från Salaf har rapporterats i ämnet. Bland annat sade Allâhs Sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam):

“Läs Qur’ânen och gråt. Om ni inte kan gråta får ni låtsas gråta.”2

´Umar bin al-Khattâb (radhiya Allâhu ´anh) ledde församlingen i Fadjr och läste suran “Yûsuf”, varvid han brast i gråt så att hans tårar rann längs hans nyckelben. I en annan rapportering står det ´Ishâ’, vilket påvisar att han upprepade sig. I en tredje rapportering heter det att han grät så högt att han hördes bakom raderna.

Abû Radjâ’ sade:

“På grund av gråt såg det ut som att Ibn ´Abbâs hade blöta snören under ögonen.”

Abû Sâlih sade:

“En grupp jemeniter kom till Abû Bakr as-Siddîq (radhiya Allâhu ´anh) varpå de läste Qur’ânen och brast i gråt. Då sade Abû Bakr: “Så brukade vi också göra.”

Hishâm sade:

“Jag kunde höra Muhammad bin Sîrîn be på natten och gråta.”

Sägelserna i ämnet är otaliga, men de som jag har nämnt och indikerat räcker gott och väl – och Allâh vet bättre. Imâm Abû Hâmid al-Ghazâlî (rahimahullâh) sade:

“Det är rekommenderat att gråta i samband med läsning och annars… Gråt uppnås med införd sorg i hjärtat såtillvida att man begrundar alla hot, allvarliga varningar, avtal och förbund och därefter alla ens egna brister i relation till dem. Om det inte leder till sorg och gråt, som det gör med eliten, ska han gråta över att han saknar det. Det är en av de största olyckorna.”

117:109

2Ibn Mâdjah (1337 och 4196). Svag enligt al-Albânî i “Dha´îf Sunan Ibn Mâdjah” (250).