49. Svarta stenen – Allahs högra hand på jorden

Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn (d. 1421)

Taqrîb-ut-Tadmuriyyah, s. 162-163

Ett tredje exempel är sägningen:

Svarta stenen är Allahs högra hand på jorden. Den som skakar hand med den eller kysser den är värdig den som skakar hand med Allâh eller kysser Hans högra hand.”1

Enligt dem är Svarta stenen, som synes, självaste Allâhs högra hand på jorden. Den betydelsen är osund, varför den inte kan vara avsedd.

För det första återberättas inte den sägningen från Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) med någon bekräftad berättarkedja. Den är snarare känd för att vara Ibn ´Abbâs uttalande. Enligt Ibn-ul-Djawzî är hadithen inte autentisk medan Ibn-ul-´Arabî säger att den är falsk och oansenlig.

För det andra, och om den ändå skulle vara autentisk, är sägningen ett klart bevis för att Svarta stenen inte alls är Allâhs högra hand. Ty den säger att den är ”Allâhs högra hand på jorden”. Den inskränktes vid jorden och nämndes inte oinskränkt. En inskränkt sägning är inte densamma som en oinskränkt sägning. Det är allom bekant att Allâh (ta´âlâ) är ovanför himlen. Dessutom säger sägningen att ”den som skakar hand med den eller kysser den är värdig den som skakar hand med Allâh eller kysser Hans högra hand”. Det är också allom bekant att liknelse inte är själva föremålet för liknelse. Sägningen är alltså ett uppenbart för bevis för att den som vidrör Svarta stenen inte alls skakar hand med Allâh och att Svarta stenen inte alls är Allâhs högra hand. Hur kan då sägningens bokstavstrohet vara otro och därigenom i behov av tolkning?

1Târîkh Baghdâd (6/328).