48. Salaf visste egenskapernas betydelse

Imâm ´Abdul-´Azîz bin ´Abdillâh bin Bâz (d. 1420)
at-Ta´lîqât ´alâl-Fatwâ al-Hamawiyyah al-Kubrâ, sid. 76-78

Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) sade:

Bland andra rapporterade Abûsh-Shaykh al-Asbahânî och Abû Bakr al-Bayhaqî via Yahyâ bin Yahyâ som sade:

“En man frågade Mâlik bin Anas om Hans ord:

الرَّحْمَنُ عَلَى الْعَرْشِ اسْتَوَى

Den Nåderike har rest Sig över tronen.”

Hur reste Han Sig?” Han sänkte huvudet en lång stund så att han började svettas. Därefter sade han: ”Resningen är inte okänd. Beskaffenheten är obegriplig. Det är obligatoriskt att tro på den och det är innovation att fråga om den. Jag kan inte se att du är något annat än innovatör.” Därefter befallde han att han körs ut.”

Rabî´ahs och Mâliks svar om resningen stämmer överens med de andra ord:

För dem vidare ordagrant utan föreställning.”

De dementerade kunskap om realia och inte själva egenskapen. Om dessa människor bara hade trott på formuleringen utan deras betydelse skulle de inte ha sagt:

Resningen är inte okänd. Beskaffenheten är obegriplig.”

Inte heller skulle de ha sagt:

För dem vidare ordagrant utan föreställning.”

Ty i så fall hade resningen varit okänd liksom bokstävernas betydelse är okänd. Dessutom hade det varit meningslöst att dementera vetskap om beskaffenheten om formuleringens betydelse ändå är okänd. Dementi av vetskap om beskaffenhet är bara relevant när egenskaperna bekräftas.

Likaså behöver han som dementerar egenskaper inte säga “utan föreställning”. Den som säger att Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) inte är ovanför tronen behöver inte säga “utan föreställning”. Om Salafs dogm gick ut på att dementera egenskaper skulle de inte ha sagt “utan föreställning”.

Plus att deras ord För dem vidare ordagrant utan föreställning” fordrar att hadîthernas bevisning kvarstår. Ord bevisar ju meningar. Om hadîthernas bevisning hade varit dementerad skulle de ha sagt:

För dem vidare utan tro på ordagrann betydelse.”

eller:

För dem vidare utan tro på att Allâh beskrivs på det sättet.”

I så fall hade de inte framförts ordagrant varför det inte heller skulle ha sagts “utan föreställning” om dem. Ty dementi av en beskaffenhet som saknar realia är nonsens.

KOMMENTARER

Allt detta är klart och tydligt. Salaf bekräftade betydelsen och fastställde dess sannhet. Därför sade de:

För dem vidare ordagrant utan föreställning.”

De sade också:

Resningen är inte okänd. Beskaffenheten är obegriplig.”

Med det sagt visste de att egenskaperna var sanna och bekräftade och att det är obligatoriskt att framföra dem ordagrant, inklusive betydelse och formulering, utan föreställning och jämförelse. När Allâh (subhânah) säger:

إِنَّ اللَّهَ سَمِيعٌ بَصِيرٌ

Allâh är Hörande, Seende.”1

vet vi att Hans hörsel är sann och att Hans syn är sann. Dock föreställer vi oss inte Hans hörsel och syn eftersom vi saknar kunskap om deras beskaffenhet. Inte heller jämför vi Hans hörsel och syn med skapelsernas. Han (´azza wa djall) sade:

لَيْسَ كَمِثْلِهِ شَيْءٌ وَهُوَ السَّمِيعُ البَصِيرُ

”Ingenting är som Han – Han är den Hörande, den Seende.”2

Detsamma kan sägas om Hans ord:

الرَّحْمَنُ عَلَى الْعَرْشِ اسْتَوَى

”Den Nåderike har rest Sig över tronen.”3

Samma sak kan sägas om profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord:

Allâh (ta´âlâ) skrattar åt två personer där en av dem dödar den andre varefter båda två träder in i paradiset.”4

Allâh behagas av slaven som äter mat varefter han tackar Honom för den.”5

Allâh (ta´âlâ) sade:

رَّضِيَ اللّهُ عَنْهُمْ وَرَضُواْ عَنْهُ

Allâh är nöjd med dem och de är nöjda med Honom.”6

Med andra ord är det obligatoriskt att bekräfta Allâhs egenskaper ordagrant liksom de har framförts från Allâh och Hans sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) på ett vis som tillkommer Honom, utan förvrängning, förnekelse, föreställning eller jämförelse. Det är Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ahs dogm, alltsedan profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare och deras rättmätiga efterföljare.

122:75

242:11

320:5

4Ahmad (27464), al-Bukhârî (2826), Muslim (1890), Ibn Mâdjah (191) och Ibn Khuzaymah i ”at-Tawhîd”, sid. 234.

5Muslim (2734).

65:119