Abû Muhammad ´Abdullâh bin Abî Zayd al-Qayrawânî (radhiya Allâhu ´anh) sade:

Han talade med Mûsâ med Sitt tal.

FÖRKLARING

Det avvisar Djahmiyyah. Hans namn och egenskaper är oskiljaktiga från Hans essens. De saknar både början och slut, liksom Hans essens saknar början och slut. Vissa av Hans egenskaper är essensegenskaper, andra är handlingsegenskaper. Handlingsegenskaperna är eviga sett till naturen (قديمة النوع), uppkomna efter omständigheterna (حادثة الآحاد).

Några av handlingsegenskaperna är talet. Allâh talar på riktigt. Talet hörs från Honom. Han talade med Mûsâ (´alayhis-salâm) som hörde Hans tal. Han uppenbarade för Djibrîl som hörde Hans tal och sedan förde det vidare till sändebuden. Alltså talar Han när Han vill med ett hörbart tal.

Djahmiyyah påstår att Allâh talar inte. Ty bara skapelser talar. Om vi säger att Allâh talar liknar vi Honom vid skapelsen, menar de.

De skiljer inte på Skaparens egenskaper och skapelsens egenskaper. Allâh talar när Han vill och Hans tal tillkommer bara Honom. Det är olikt skapelsens tal. Hans tal är en av Hans handlingsegenskaper som Han beskrivs med om Han vill och när Han vill och hur Han vill. Hans tal saknar början och slut, precis som alla andra Hans egenskaper.

Djahmiyyah säger som sagt att Allâhs tal är skapat. Enligt dem skapade Allâh ett tal som talade med Mûsâ, inte att Allâh verkligen talade med Mûsâ och att Mûsâ hörde Herrens (subhânahu wa ta´âlâ) tal. De säger också att Qur’ânen är skapad och inte Allâhs verkliga tal. Därtill anser de att Allâh skapade Qur’ânen i Den bevarade tavlan varifrån Djibrîl hämtade den till Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Fjärran är Allâh från deras teori! Att Allâh inte talar är en brist i förhållande till Honom. Den som inte talar är bristfällig. Således sade Han efter att israelerna hade dyrkat guldkalven:

وَاتَّخَذَ قَوْمُ مُوسَى مِن بَعْدِهِ مِنْ حُلِيِّهِمْ عِجْلاً جَسَدًا لَّهُ خُوَارٌ أَلَمْ يَرَوْاْ أَنَّهُ لاَ يُكَلِّمُهُمْ وَلاَ يَهْدِيهِمْ سَبِيلاً اتَّخَذُوهُ وَكَانُواْ ظَالِمِينَ

”Och sedan Mûsâ lämnat dem satte folket upp en bild, till formen lik en kalv, [tillverkad] av deras guldsmycken, en kropp som lät höra ett bölande ljud. Märkte de inte att den varken talade till dem eller gav dem vägledning? De tillbad den och gjorde därmed sig själva svår orätt.”1

أَفَلَا يَرَوْنَ أَلَّا يَرْجِعُ إِلَيْهِمْ قَوْلًا وَلَا يَمْلِكُ لَهُمْ ضَرًّا وَلَا نَفْعًا

”Märkte de inte att den inte svarade dem och varken gjorde dem skada eller var dem till nytta?”2

Allâh fördömde samaritens verk som dyrkades av israelerna. De sade:

هَذَا إِلَهُكُمْ وَإِلَهُ مُوسَى فَنَسِيَ

”Detta är vår gud och även Mûsâs gud – men det har han glömt.”3

Glömde Mûsâ varefter han gick för att leta rätt på sin Herre? Allâh fördömde dem och sade:

أَلَمْ يَرَوْاْ أَنَّهُ لاَ يُكَلِّمُهُمْ وَلاَ يَهْدِيهِمْ سَبِيلاً اتَّخَذُوهُ وَكَانُواْ ظَالِمِينَ

”Märkte de inte att den varken talade till dem eller gav dem vägledning? De tillbad den och gjorde därmed sig själva svår orätt.”

Det vill säga, att det som inte talar förtjänar inte att dyrkas. Hur skall det dyrkas när det varken kan tala, påbjuda, förbjuda eller ordna? Fjärran är Allâh från vad de säger!