46. Den kloke och ädelheten

1 – Abû Hurayrah berättade:

”Det sades: ”Allâhs sändebud! Vilka människor är ädlast?” Han svarade: ”De ädlaste hos Allâh är de mest gudfruktiga.” Då sade de: ”Det är inte det vi frågar dig om.” Han sade: ”Frågar ni mig om arabernas ursprung?” De svarade: ”Ja.” Då sade han: ”De bästa av er i den hedniska tiden är de bästa av er i islam om de förstår.”

2 – De ädlaste människorna är de som fruktar Allâh bäst. Den ädle är den gudfruktige. Gudsfruktan innebär beslutsamhet om att utföra det beordrade och avstå från allt förbjudet. Den som verkligen är beslutsam om dessa två egenskaper är gudfruktig och förtjänar att kallas för “ädel”. Den som lämnar dem båda eller en av dem eller något från dem mister sin ädelhet i enlighet med det som har uteblivit.

3 – Den ädle är vare sig hatisk eller avundsjuk. Han hatar inte. Han ger sig inte på andra. Han sysselsätter sig inte med nonsens. Han är ingen oförskämd syndare. Han skryter inte. Han ljuger inte. Han blir inte uttråkad snabbt. Han klipper inte banden från sin vän. Han besvärar inte sina bröder. Han förlorar inte det som han ansvarar för. Han handlar inte respektlöst inom kärleken. Han ger till den vars gentjänst han inte räknar med. Han tryggar den som inte är rädd. Han förlåter när han kan straffa. Han binder banden med dem som skär dem.

4 – Ibrâhîm bin Shkilah sade:

”Allt har ett liv och en död. Kontakt med de ädla ger liv i ädelheten. Sällskap med de usla ger liv i uselheten.”

5 – Den ädle blir mjuk när han får empati. Den usle blir hård när han behandlas vänligt. Den ädle värdesätter de ädla. Han förnedrar inte de usla. Han besvärar inte den kloke. Han skämtar inte med den dumme. Han umgås inte med den oförskämde syndaren. Han ger företräde till sina bröder. Han ger dem det han äger.

6 – Ibrâhîm bin Abî ´Aliyyah sade:

”Jag såg hur Sâlim bin ´Abdillâh och Muhammad bin ´Abdil-´Azîz red i romarriket. När en av dem rastade sin häst, stannade den andre upp så att han kunde hinna kapp honom.”

7 – ash-Sha´bî sade:

”De ädlaste människorna är de som älskar snabbt och hatar långsamt. De liknar silverbägaren som går långsamt sönder och lagas snabbt. De uslaste människorna är de som älskar långsamt och hatar snabbt. De liknar lerbägaren som går snabbt sönder och lagas långsamt.”

8 – Den ädle tackar när han får. Han ursäktar den som inte ger honom. Han binder band med den som skär dem från honom. Han favoriserar den som ger honom. Han ger till den som frågar honom. Han tar initiativet och ger till den som inte frågar honom. Han benådar den svage. Om någon tycker att han själv är svag, anser han döden vara ädlare än att uppfattas så. Den usle är rena motsatsen till allt som vi har nämnt.

9 – Abû ´Îsâ sade:

”Ibrâhîm bin Adham var ädel. Han umgicks med människorna som de var och åt med dem. Ibland bjöd han dem på grillat kött och dadelmassa. När han var ensam med sina vänner som han kände sig bekväm med hände det att de brottades. Han gjorde två mäns arbete. När han var ensam åt han dock jäst.”

10 – Abûl-Hawârî sade:

”Det finns inte en människa utan att hennes ånger accepteras. Det enda undantaget är personen med den dåliga karaktären. Det finns inte en synd som han ångrar sig för utan att han faller i en ondare synd.”

11 – Den ädle lämnar efter sig berömvärda spår i detta liv. Hans handlingar är accepterade i nästa liv. Han älskas av alla. Den missnöjde och nöjde känner sig bekväma med honom. Fienden och uslingen håller sig borta från honom. De kloka och de ädla umgås med honom.

12 – Jag har inte sett något dra ned på den ädles ädelhet som fattigdomen oavsett om den finns i hjärtat eller i materian.

13 – Abû Djuhayfah sade:

”Sitt med de äldre. Umgås med de visa. Fråga de lärda.”