45 – Bevis för Dhabh

Bevis för Dhabh är Hans (ta´âlâ) Ord:

قُلْ إِنَّ صَلاَتِي وَنُسُكِي وَمَحْيَايَ وَمَمَاتِي لِلّهِ رَبِّ الْعَالَمِينَ لاَ شَرِيكَ لَهُ وَبِذَلِكَ أُمِرْتُ وَأَنَاْ أَوَّلُ الْمُسْلِمِينَ

”Säg: ”Min bön och all min andakt, mitt liv och min död tillhör Allâh, skapelsernas Herre, Han som inte har någon vid Sin sida; till detta har jag kallats och jag är den förste av dem som har underkastat sig.”” (6:162-163)

Och från Sunnahn (i betydelse):

”Allâh förbannar den som slaktar för någon annans skull än Allâhs.”[1]


FÖRKLARING

 

Dhabh är att släcka själen genom att få blodet att rinna ut på ett särskilt sätt. Detta sker på olika sätt.

Det första: Att offringen sker utav dyrkan och högaktning till det som offret har offrats för och att man underkastar sig det och söker dess närhet. Detta sätt tillkommer enbart Allâh (ta´âlâ), på det sätt som Allâh (ta´âlâ) har föreskrivit. Om denna typ ägnas någon annan än Allâh, anses det vara större avgudadyrkan. Beviset för det är det Shaykhen (rahimahullâh) nämnde, nämligen Hans (ta´âlâ) Ord:

قُلْ إِنَّ صَلاَتِي وَنُسُكِي وَمَحْيَايَ وَمَمَاتِي لِلّهِ رَبِّ الْعَالَمِينَ لاَ شَرِيكَ لَهُ

”Säg: ”Min bön och all min andakt, mitt liv och min död tillhör Allâh, världarnas Herre, Han som inte har någon vid Sin sida.”” (6:162-163)

Det andra: Att man gör det vid en bjudning, bröllopsfest och dylikt. Detta är beordrat och kan antingen vara obligatoriskt eller rekommenderat. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade (i betydelse):

”Låt den som tror på Allâh och den Yttersta dagen vara givmild mot sin gäst.”[2]

Dessutom sade han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) till ´Abdur-Rahmân bin ´Awf (i betydelse):

”Gör en bröllopsfest, även om det är med ett får.”[3]

Det tredje: Att man gör det för njutningens eller affärers skull och dylikt. Detta sätt är tillåtet baserat på Hans (ta´âlâ) Ord:

أَوَلَمْ يَرَوْا أَنَّا خَلَقْنَا لَهُمْ مِمَّا عَمِلَتْ أَيْدِينَا أَنْعَامًا فَهُمْ لَهَا مَالِكُونَ وَذَلَّلْنَاهَا لَهُمْ فَمِنْهَا رَكُوبُهُمْ وَمِنْهَا يَأْكُلُونَ

”Inser de inte att Vi – bland allt som Våra Händer har gjort – för dem har skapat boskapen, som de råder över och som Vi har underkuvat till dem, så att de använder några att rida på och några till föda.” (36:71-72)

Denna typ kan både vara fordrad och förbjuden, beroende på vad det skall användas till.

 

[1] Muslim (1978), Ahmad (1/108) och an-Nasâ’î (4434).

[2] al-Bukhârî (6019), Muslim (48), Ahmad (2/174), Ibn Mâdjah (3672), ad-Dârimî (2035) och Malik (4/22) med al-Qabas.

[3] al-Bukhârî (3781), Muslim (1427), Ahmad (3/165), Abû Dâwûd (2109), at-Tirmidhî (1100), Ibn Mâdjah (1907), ad-Dârimî (2204) och Mâlik (3/85) med al-Qabas. Se al-Albânîs ”Âdâb-uz-Zafâf”, sid. 149.