I slaget vid Uhud prövade Allâh (´azza wa djall) Sina troende slavar och drog en linje mellan de troende och hycklarna. Efter att Allâh hade dödat Qurayshs ledare i Badr och orsakat deras olycka, utsågs Abû Sufyân bin Harb till deras ledare, ty de hade ingen annan. Han kom, som sagt, till utkanten av al-Madînah i samband med Grötexpeditionen, dock utan att uppnå något åtråvärt. Han hade börjat rekrytera i Quraysh och egga dem mot Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och muslimerna. Allt som allt kom han upp i 3000 man från Quraysh, allierade och abessinier. De hämtade sina kvinnor för att inte fly. Därefter bar de av mot al-Madînah och slog sig ned i ´Aynayn, nära berget Uhud. Det var Shawwâl 3.

Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) rådfrågade sina följeslagare om de ville anfalla dem eller stanna kvar i al-Madînah. Flera förträffliga följeslagare som missade slaget i Badr ville anfalla dem och bad honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ihärdigt om det. ´Abdullâh bin Ubayy bin Salûl ville stanna kvar i al-Madînah och fick medhåll av flera följeslagare. Även de bad Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ihärdigt om det. Följaktligen reste han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sig upp och gick hem. Efter ett tag kom han iklädd sin rustning, redo att anfalla. Vissa tappade hoppet och sade:

”Allâhs sändebud! Stanna kvar i al-Madînah om det är det du vill.” Då sade han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam): ”Det tillkommer inte en profet iklädd sin rustning att ta av den förrän han har krigat.”1

En man från Banûn-Nadjdjâr fördes fram och han bad begravningsbönen för honom. Det var en fredag och han utsåg Ibn Umm Maktûm till ställföreträdare i al-Madînah.