44 – Bevis för Istighâthah

Bevis för Istighâthah är Hans (ta´âlâ) Ord:

إِذْ تَسْتَغِيثُونَ رَبَّكُمْ فَاسْتَجَابَ لَكُمْ

”Ni bad er Herre om hjälp och Han bönhörde er.” (8:9)


FÖRKLARING

 

Istighâthah är att be om räddning från svårigheter och undergång. Den består av flera typer.

Den första: Att be Allâh (´azza wa djall) om räddning, vilket hör till de bästa och fullkomligaste handlingarna. Denna typ är en av sändebudens och deras anhängares ständiga egenskap. Beviset för det är vad Shaykhen (rahimahullâh) nämnde:

إِذْ تَسْتَغِيثُونَ رَبَّكُمْ فَاسْتَجَابَ لَكُمْ أَنِّي مُمِدُّكُم بِأَلْفٍ مِّنَ الْمَلآئِكَةِ مُرْدِفِينَ

”Ni bad er Herre om hjälp och Han bönhörde er: ”Jag skall sända tusen änglar till er i led efter led som förstärkning.”” (8:9)

Detta ägde rum under slaget vid Badr då profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tittade på avgudadyrkarna som var tusen man medan hans följeslagare endast var drygt trehundratjugo man. Han gick då in i sin hydda, tillbad sin Herre med upplyfta händer i riktning mot Qiblah och sade (i betydelse):

”Allâh, ge mig det Du har lovat mig. Allâh, om Du låter denna Islâmiska trupp gå under, kommer Du inte att dyrkas på jorden.”

Han fortsatte be sin Herre om hjälp med upplyfta händer till dess att hans slängkappa föll ned från hans axlar. Då tog Abû Bakr (radhiya Allâhu ´anh) upp hans slängkappa och lade den på hans axlar. Han ställde sig bakom honom och sade:

”Allâhs profet, du har tillbett din Herre tillräckligt nu. Han kommer sannerligen att ge dig det Han har lovat dig.”[1]

Därpå uppenbarade Allâh denna vers.

Den andra: Att be döda om räddning eller levande och frånvarande skapelser som inte är kapabla att rädda. Denna handling är avgudadyrkan, ty den utförs endast av den som anser att dessa besitter ett dold förfogande över skapelsen och följaktligen ger han dem en del av Herraväldet. Allâh (ta´âlâ) sade:

أَمَّن يُجِيبُ الْمُضْطَرَّ إِذَا دَعَاهُ وَيَكْشِفُ السُّوءَ وَيَجْعَلُكُمْ خُلَفَاء الْأَرْضِ أَإِلَهٌ مَّعَ اللَّهِ قَلِيلًا مَّا تَذَكَّرُونَ

”Vem är Den som bönhör den betryckte som ropar till Honom i nöd och befriar denne från det onda, och vem är Den som har låtit er ta jorden i besittning? Finns det någon annan gud vid sidan av Allâh? Ni ägnar knappast en återtanke.” (27:62)

Den tredje: Att be levande om räddning i det de förmår utföra. Denna handling är tillåten på samma sätt som det är tillåtet att söka hjälp av dem. Allâh (ta´âlâ) sade:

فَاسْتَغَاثَهُ الَّذِي مِن شِيعَتِهِ عَلَى الَّذِي مِنْ عَدُوِّهِ فَوَكَزَهُ مُوسَى فَقَضَى عَلَيْهِ

”Och den som hörde till hans folk ropade till honom att hjälpa honom mot hans fiende. Och Mûsâ slog till denna med knuten näve och slaget dödade honom.” (28:15)

Den fjärde: Att be en levande och ickekapabel skapelse om räddning utan att tro att den besitter en dold kraft. Exempel på det är en person som håller på att drunkna och ber en paralyserad person om räddning. Detta är inte bara meningslöst, utan även ett åtlöje av den paralyserade, vilket är anledningen till förbudet. En annan anledning är att den nödställde kanske lurar någon närvarande som får för sig att den paralyserade verkligen besitter någon dold kraft som han förmår rädda med i nödsituationer.

 

[1] Muslim (1763) och  at-Tirmidhî (3276).