43 – Bevis för Isti´âdhah

Bevis för Isti´âdhah är Hans (ta´âlâ) Ord:

قُلْ أَعُوذُ بِرَبِّ النَّاسِ
”Säg: ”Jag söker skydd hos människornas Herre.”” (114:1)
 


FÖRKLARING

 

Isti´âdhah är att be om skydd från något föraktat och den består av olika typer:

Den första: Att be Allâh (ta´âlâ) om skydd. Detta innefattas av att fullständigt vara i behov av Honom, söka styrka hos Honom och anse Honom vara tillräcklig och att Han är den som skyddar på ett fullkomligt sätt, vare sig det handlar om nutiden eller framtiden, smått eller stort, människor eller icke-människor. Beviset för det är Hans (ta´âlâ) Ord:

قُلْ أَعُوذُ بِرَبِّ الْفَلَقِ مِن شَرِّ مَا خَلَقَ

”Säg: ”Jag söker skydd hos gryningens Herre, mot det onda i det som Han har skapat.”” (113:1-2)

قُلْ أَعُوذُ بِرَبِّ النَّاسِ مَلِكِ النَّاسِ إِلَهِ النَّاسِ مِن شَرِّ الْوَسْوَاسِ الْخَنَّاسِ الَّذِي يُوَسْوِسُ فِي صُدُورِ النَّاسِ

”Säg: ”Jag söker skydd hos människornas Herre, människornas Konung, människornas Gud, mot det onda som den förrädiske frestaren viskar i människornas hjärtan.”” (114:1-5)

Den andra: Att be om skydd via Hans Egenskaper som Hans tal, väldighet, styrka och dylikt. Beviset för det är hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord (i betydelse):

”Jag söker skydd i Allâhs fullkomliga Ord från allt ont som Han har skapat.”[1]

”Allâh! Jag söker skydd i Din styrka från att dödas underifrån.”[2]

Han sade i bönen för smärtan (i betydelse):

”Jag söker skydd i Allâhs styrka och kraft från den ondska jag finner och passar mig för.”[3]

”Jag söker skydd i Ditt välbehag från Din vrede.”[4]

När Hans (ta´âlâ) Ord uppenbarades:

قُلْ هُوَ الْقَادِرُ عَلَى أَن يَبْعَثَ عَلَيْكُمْ عَذَابًا مِّن فَوْقِكُمْ

”Säg: ”Han är den som har makt att låta ett straff drabba er ovanifrån”” (6:65),

sade han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) (i betydelse):

”Jag söker skydd i Ditt Ansikte.”[5]

Den tredje: Att be döda om skydd, eller levande och frånvarande skapelser som inte förmår att skänka något skydd. Denna handling är avgudadyrkan och till den hör Hans (ta´âlâ) Ord:

وَأَنَّهُ كَانَ رِجَالٌ مِّنَ الْإِنسِ يَعُوذُونَ بِرِجَالٍ مِّنَ الْجِنِّ فَزَادُوهُمْ رَهَقًا

”Men det fanns människor som hade för vana att anropa några av djinnerna om skydd, och kom på så sätt deras högmod att växa.” (72:6)

Den fjärde: Att söka skydd av skapelser om något de förmår. Exempel på det är människor, platser och dylikt. Denna typ är tillåten baserat på hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord när prövningarna nämndes (i betydelse):

”Den som ger sig in i dem, kommer att förgöras av dem, och den som finner en tillflyktsort eller ett skydd, får ta skydd av det.”[6]

Överensstämd.

Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) klargjorde denna tillflyktsort och detta skydd och sade (i betydelse):

”Den som har en kamel får ge sig iväg på den.”[7]

Hadîthen är rapporterad av Muslim. Tillika finns i hans ”as-Sahîh” en hadîth som rapporteras av Djâbir (radhiya Allâhu ´anh) att en kvinna hade stulit. När då profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) beordrade att hon skulle hämtas, sökte hon skydd hos Umm Salamah. Dessutom förekommer det i hans ”as-Sahîh” att Umm Salamah (radhiya Allâhu ´anhâ) berättade att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade (i betydelse):

”En person kommer att ta skydd i Huset då en militärstyrka sänds mot honom.”[8]

Om personen ber om skydd från en tyranns ondska, är det obligatoriskt att skydda honom så gott man kan. Det är dock förbjudet att skydda honom om han tänker ta sig an något förbjudet eller lämna något obligatoriskt.

 

[1] Muslim (2708), Abû Dâwûd (3898), at-Tirmidhî (2663), Ibn Mâdjah (3547), ad-Dârimî (2680), Mâlik (1832), Ahmad (6/377), Ibn Khuzaymah (2566) och Ibn Hibbân (2689). Ibn Hadjar tillskriver hadîthen även Abû ´Awânahs ”al-Mustakhradj”. Se ”Ittihâf-ul-Maharah” (16/927).

[2] al-Bukhârî i ”at-Târîkh al-Kabîr” (2278), Ahmad (2/25), Abû Dâwûd (5074), an-Nasâ’î (5544), Ibn Mâdjah (3871), al-Hâkim (1/517) och Ibn Hibbân (957). al-Hâkim sade:

”Kedjan är autentisk och varken al-Bukhârî eller Muslim har rapporterat den.”

adh-Dhahabî sade:

”Autentisk.” (Talkhîs-ul-Mustadrak (1/517))

al-Albânî sade:

”Autentisk.” (at-Ta´lîqât al-Hisân (2/290))

[3] Muslim (2202), Ahmad (4/217), Abû Dâwûd (3891), at-Tirmidhî (2080), Ibn Mâdjah (2522) och Mâlik (4/309) med al-Qabas.

[4] Muslim (222), Ahmad (1/96), Abû Dâwûd (874), at-Tirmidhî (3726), an-Nasâ’î (1099), Ibn Mâdjah (3841) och at-Tahâwî (1/234).

[5] al-Bukhârî (7313), Ahmad (3/309), at-Tirmidhî (3261), Ibn Hibbân (7176) och Ibn Khuzaymah i ”Kitâb-ut-Tawhîd” (1/28).

[6] al-Bukhârî (7082), Muslim (2886) och  al-Âdjurrî i ”ash-Sharî´ah” (68).

[7] Muslim (2887).

[8] Muslim (2882).