42. Den kloke och belåtenheten

1 – Ibn ´Umar sade:

”Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tog mig i axeln och sade: ”Var i det här livet som om du vore en främling eller resenär.”

Det råder inga tvivel om hadîthens äkthet.

2 – I denna hadîth befaller profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) Ibn ´Umar (radhiya Allâhu ´anhumâ) att vara i det här livet som om han vore en främling eller resenär. Det är som om han befaller honom att nöja sig med lite i det här livet. Ty när främlingen och resenären är frånvarande från sina hem avser de inte att uppnå någon rikedom. De föredrar hellre att nöja sig med lite än att anskaffa sig mycket av det jordiska.

3 – Aktham bin Sayfî sade:

”Käre son! Den som inte tappar hoppet om det förlorade tröttar ut sin kropp. Den som är nöjd med det han har är alltid glad.”

4 – Ibn Mas´ûd sade:

”Fyra saker har redan bestämts och ingen kan skaffa sig mer än den andre; skapandet, karaktären, uppehället och livslängden.”

5 – En av de största gåvorna som Allâh kan ge till Sina tjänare är belåtenheten. Det finns inget som vilar ut kroppen som nöjet med belåtenheten och tilliten till Allâhs utdelning av uppehället. Om belåtenhetens enda berömvärda egenskap hade varit att den vilar ut kroppen och skyddar den från dåliga platser för att uppnå det lilla extra, skulle det räckt för att åligga den kloke att alltid vara belåten.

6 – Muhammad bin al-Munkadir sade:

”Belåtenheten är en egendom som aldrig tar slut.”

7 – Den kloke vet att den som saknar belåtenheten kommer aldrig att bli rikare av pengarna. Det är bättre att ha lite pengar och lite bekymmer än mycket pengar och mycket möda. Den kloke hämnas på ivern med belåtenheten på samma sätt som han hämnas på fienden med vedergällningen. Det som hindrar den kloke från uppehället är det som får den okunnige att få uppehället.

8 – Ibn-ul-Mubârak sade:

”Belåtenheten är en finare egenskap än givmildheten.”

9 – Belåtenheten ligger i hjärtat. Den som har ett rikt hjärta har också rika händer. Den som har ett fattigt hjärta har ingen nytta av sin rikedom. Den som är belåten känner ingen vrede. Han lever i lugn och ro. Den missbelåtne slutar aldrig längta efter det förlorade. Det är som om att rikedomen och fattigdomen brottas bland människorna.

10 – al-Madînî sade:

”Tålamod i form av avhållsamhet och belåtenhet i samband med behov och fattigdom är större än givmildhet.”

11 – Den som tvingar sig själv till belåtenhet och sedan avundas människorna för vad de har är inte alls så utav belåtenheten och givmildheten – han är så på grund av oförmåga och misslyckande.

12 – Muhammad bin Ka´b al-Quradhî sade i samband med Allâhs (ta´âlâ) ord:

مَنْ عَمِلَ صَالِحًا مِّن ذَكَرٍ أَوْ أُنثَى وَهُوَ مُؤْمِنٌ فَلَنُحْيِيَنَّهُ حَيَاةً طَيِّبَةً

”Den man eller kvinna som gör gott och lever rättskaffens och som har tron skall Vi skänka ett gott liv…”1

”Det vill säga belåtenhet.”

116:97