42 – Bevis för Isti´ânah

Bevis för Isti´ânah är Hans (ta´âlâ) Ord:

إِيَّاكَ نَعْبُدُ وإِيَّاكَ نَسْتَعِينُ

”Endast Dig dyrkar vi och endast Dig anropar vi om hjälp.” (1:5)
 
I hadîthen sägs det (i betydelse):

”Om du ber om hjälp, be då Allâh om hjälp.”

 


FÖRKLARING

 

Isti´ânah är att be om hjälp och den består av olika typer:

Den första: Att be Allâh om hjälp, vilket omfattar att tjänaren underkastar sig sin Herre helt och hållet, överlämnar sin angelägenhet till Honom och anser Honom vara tillräcklig. Detta får enbart ägnas Honom (ta´âlâ). Beviset för det är Hans (ta´âlâ) Ord:

إِيَّاكَ نَعْبُدُ وإِيَّاكَ نَسْتَعِينُ

”Endast Dig dyrkar vi och endast Dig anropar vi om hjälp.” (1:5)

Denna specifikation framträder i ordet ”Endast Dig” och baserat på det anses det vara större avgudadyrkan som tar ut dess utövare ur religionen om man ägnar den någon annan än Allâh (ta´âlâ).

Den andra: Att be skapelsen om hjälp i något som den förmår att uträtta. Denna typ beror på hjälpen som det bes om; om det rör sig om rättfärdighet, anses den vara tillåten för den som ber om den och föreskriven för den som bes om den. Han (ta´âlâ) sade:

وَتَعَاوَنُواْ عَلَى الْبرِّ وَالتَّقْوَى

”Samarbeta för att befrämja fromhet och gudsfruktan.” (5:2)

Skulle handlingen däremot bestå av synd, är den både förbjuden för den som söker hjälp och den det söks av. Han (ta´âlâ) sade:

وَلاَ تَعَاوَنُواْ عَلَى الإِثْمِ وَالْعُدْوَانِ

”…och slut er inte samman för att befrämja synd och fiendskap.” (5:2)

Om handlingen är tillåten, är den både tillåten att söka för den som söker hjälp och den det söks av. Däremot kan den som hjälpen sökes av belönas för sin goda gärning till medmänniskorna. På så sätt blir handlingen föreskriven för hans del. Han (ta´âlâ) sade:

وَأَحْسِنُوَاْ إِنَّ اللّهَ يُحِبُّ الْمُحْسِنِينَ

”Och gör gott – Allâh älskar dem som gör det goda och det rätta.” (2:195)

Den tredje: Att be en levande och närvarande skapelse om något denne inte klarar av att utföra. Denna handling är meningslös. Exempel på liknande handling är att be en svag person bära något tungt.

Den fjärde: Att be de döda om hjälp eller att be frånvarande och levande skapelser om något de inte förmår att närvara vid. Detta anses vara avgudadyrkan och den härrör enbart från en person som anser att dessa innehar ett dolt förfogande över skapelsen.

Den femte: Att be om hjälp via handlingar och tillstånd som är omtyckta hos Allâh (ta´âlâ). Detta är en föreskriven handling som har befallts av Allâh (ta´âlâ) i Hans Ord:

اسْتَعِينُواْ بِالصَّبْرِ وَالصَّلاَةِ

”Sök hjälp med tålamod och bönen.” (2:153)

Beträffande den första typen, använde sig författaren (rahimahullâh) av Hans (ta´âlâ) Ord som bevis:

إِيَّاكَ نَعْبُدُ وإِيَّاكَ نَسْتَعِينُ

”Endast Dig dyrkar vi och endast Dig anropar vi om hjälp.” (1:5)

Det samma gjorde han med hadîthen (i betydelse):

”Om du ber om hjälp, be då Allâh om hjälp.”