41. När trosbekännelsen inte gagnar längre

Imâm ´Abdul-´Azîz bin ´Abdillâh bin Bâz (d. 1420)

Sharh Kashf-ish-Shubuhât, sid. 105-106

Shaykh-ul-Islâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh) sade:

Det kan också sägas att Banû ´Ubayd al-Qaddâh, som härskade över Nordafrika och Egypten på Banûl-´ Abbâs tid, vittnade alla om att det inte finns någon sann gud utom Allâh och att Muhammad är Allâhs sändebud. De tillskrev sig islam och bad både fredagsbön och samlingsbön. Men då de motsatte sig föreskriften inom frågor som inte vi följer, enades de lärde om att beskylla dem för otro, låta dem bekrigas och betrakta deras land som ett otroget sådant. Följaktligen angrep muslimerna dem till dess att de räddade de muslimska länderna som de besatt.

FÖRKLARING

Denna studie avvisar grav- och helgondyrkare på författarens tid. Han lade fram sina argument för dem. När en människa gör något hädiskt hädar hon ehuru hon skulle säga att det inte finns någon sann gud utom Allâh och att Muhammad är Allâhs sändebud. Dessa människor invände mot honom genom att säga att Qurayshs hedningar och deras jämlikar vittnade inte att det inte finns någon sann gud utom Allâh och att Muhammad är Allâhs sändebud, till skillnad från dem själva som vittnar att det inte finns någon sann gud utom Allâh och att Muhammad är Allâhs sändebud, ber och fastar. Det var deras motargument mot Shaykh Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb. Hur kunde han anklaga dem för otro då de vittnade att det inte finns någon sann gud utom Allâh och att Muhammad är Allâhs sändebud, bad och fastade? Hur kunde han argumentera mot dem med verser som uppenbarades kring Qurayshs hedningar som dyrkade statyer och inte vittnade att det inte finns någon sann gud utom Allâh och att Muhammad är Allâhs sändebud som de till och med beljög och bekrigade? Var de verkligen jämlika?

Shaykhen har som angivet nämnt många argument som klargör deras otro ehuru de skulle säga att det inte finns någon sann gud utom Allâh och att Muhammad är Allâhs sändebud – det gör ju även hycklare som också ber och fastar. Trots det är de de värsta hädarna som ska hamna längst ned i helvetet, ty de säger en sak och tror en annan. Hycklarna vittnar att det inte finns någon sann gud utom Allâh och att Muhammad är Allâhs sändebud samtidigt som de innerst inne beljuger det. Samma förhållande har muslimerna till judarna som också säger att det inte finns någon sann gud utom Allâh. Också de avgudadyrkare som dyrkade och åkallade ´Alî (radhiya Allâhu ´anh) sade att det inte finns någon sann gud utom Allâh och att Muhammad är Allâhs sändebud, bad och fastade. Banû ´Ubayd al-Qaddâh är ett annat exempel på det. De bad och fastade. När de överdrev med profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) familj och började dyrka sin ledare som de betraktade som en gud, beskyllde muslimerna dem för otro och bekrigade dem för deras uppenbara otro och villfarelse. Med andra ord gagnades de inte av trosbekännelserna att det inte finns någon sann gud utom Allâh och att Muhammad är Allâhs sändebud.