Imâm Sâlih bin Fawzân al-Fawzân

I´ânat-ul-Mustafîd bi Sharh Kitâb-it-Tawhîd, s. 97-98

Shaykhen (rahimahullâh) sade:

”Däri betonas uppriktighet, ty vissa människor kallar till sig själva.”

Måhända kallar en person till sig själv. Han föreläser och predikar, men hans syfte är att framhäva sig själv bland människorna för att erhålla position, berömas och attrahera publik och folksamlingar. Om det är hans syfte, kallar han inte till Allâh – han kallar till sig själv. Om han slutar kalla, utelämnar han en väldig plikt, och om han inte kallar uppriktigt, utsätter han sig själv för en enorm fara. Det är faktiskt obligatoriskt att kalla och det är obligatoriskt att kalla uppriktigt för Allâhs (´azza wa djall) sak. Syftet ska vara att verkställa Allâhs föreskrift och vägleda människorna. Det spelar ingen roll ifall människor berömmer dig eller fördömer dig. Vissa människor slutar kalla om de inte beröms och uppmuntras. Det bevisar bara att de inte kallar till Allâh – de kallar till sig själva. Muslimen ska uppmärksamma detta och tänka på att kalla uppriktigt för Allâhs (´azza wa djall) sak, gagna människorna, rädda dem från avguderi, innovationer och synder och göra sin plikt. Stor publik bevisar inte hans förträfflighet. Vissa profeter hade inga anhängare. Hadîthen säger:

”Jag såg en profet tillsammans med en grupp. Jag såg en profet tillsammans med en man och två män. Jag såg en profet utan någon.”1

Bevisar det att dessa profeter saknade dygd? Aldrig i livet. Ingen ska titta på publikmängden, ty:

”Att Allâh vägleder en enda person genom dig är bättre för dig än röda kameler.”2

En gång när Ibn Mas´ûd (radhiya Allâhu ´anh) gick ut ur moskén och människorna följde efter honom, vände han sig om och sade till dem:

”Er handling är en förnedring för följaren och en prövning för den följde.”3