4. Så började Muhammad bin ´Abdil-Wahhâbs kall

När han begrundade sina samtida människors tillstånd insåg han en klar skillnad mellan det och innehållet i Qur’ânen och Sunnah samt Salafs metodik sett till dogm och metod. Hans tids lärda var i princip sysselsatta med Fiqh och skolastik som går emot Salafs dogm och saknar urskiljningsförmåga mellan korrekt och inkorrekt. Lekmännen var fast i ett träsk av innovationer, myter, avguderi och åkallan ägnad åt de döda. Oss veterligen fanns inga lärda som tog sig an att korrigera detta smärtsamma tillstånd. Där och då kunde Shaykh Muhammad (rahimahullâh) inte hålla sig längre från att ändra och fördöma. Han började kalla till korrektion och återkomst till Qur’ânen och Sunnah och filtrering av den islamiska dogmen som hade förorenats av obehöriga element.

Han bestämde sig för att kalla till sin Herre med kloka och goda ord och inledde med sin faders hemstad Huraymalâ’. Med tiden kördes han ut därifrån varpå han hamnade i ´Uyaynah. Han stadgade sig aldrig där, så han fortsatte till Dir´iyyah var han blev accepterad och välkomnad av dess ledare Muhammad bin Su´ûd (rahimahullâh):

وَمَن يَتَّقِ اللَّهَ يَجْعَل لَّهُ مَخْرَجًا وَيَرْزُقْهُ مِنْ حَيْثُ لَا يَحْتَسِبُ وَمَن يَتَوَكَّلْ عَلَى اللَّهِ فَهُوَ حَسْبُهُ

”Allâh visar var och en som fruktar Honom en utväg ur och sörjer för honom på ett sätt som han inte kan förutse; och den som litar till Allâh behöver inget annat.”1

Han fortsatte att kalla till Allâh, brevväxlade med lärda och ledare i andra länder och kallade dem till Allâhs religion. Han förklarade för dem deras avvikelser, författade böcker och besvarade problematiska frågor för folk som tog fel på sanning och osanning. De som eftersträvade sanning godtog Shaykhens kall. De som styrdes av falsk fanatism förkastade det. Följaktligen insåg Shaykhen (rahimahullâh) att han var tvungen att bekämpa de sistnämnda, först och främst med bevis och belägg, sedan med svärd och spjut under Muhammad bin Su´ûds ledarskap.

Allâh skänkte honom seger och lät hans kall spridas. Det var ett resultat av de två imamernas kamp, Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb och Muhammad bin Su´ûd. Den ene kämpade med bevis och belägg medan den andre kämpade med svärd och spjut. När Qur’ânens och kampens svärd enas segrar sanningen och osanningen förlorar. Han (ta´âlâ) sade:

لَقَدْ أَرْسَلْنَا رُسُلَنَا بِالْبَيِّنَاتِ وَأَنزَلْنَا مَعَهُمُ الْكِتَابَ وَالْمِيزَانَ لِيَقُومَ النَّاسُ بِالْقِسْطِ وَأَنزَلْنَا الْحَدِيدَ فِيهِ بَأْسٌ شَدِيدٌ وَمَنَافِعُ لِلنَّاسِ وَلِيَعْلَمَ اللَّهُ مَن يَنصُرُهُ وَرُسُلَهُ بِالْغَيْبِ إِنَّ اللَّهَ قَوِيٌّ عَزِيزٌ

”Vi sände Våra profeter med klara bevis och med dem sände Vi Skriften och en Våg för att människorna skall handla rättvist. Och järnet, som har fruktansvärd styrka och som är människan till nytta, har Vi sänt ned. Låt därför dem ge sig till känna som vill stödja och försvara Allâhs och Hans sändebuds sak utan att se det dolda. All styrka och all makt ligger hos Allâh!”2

Det dröjde inte länge förrän land och folk hade underkastat sig det sanna kallet. Den monoteistiska dogmen hade upprättats i landet. Med tiden spreds dess godhet även till avlägsna platser och nästa generationer, vilket pågår än idag. Ett av kallets största frukter var att ett monoteistiskt land grundades. Det styrde med den rena föreskriften och gör så än idag, trots alla käppar i hjulet som orsakas av fiender och falska anklagelser.

165:2-3

257:25