4. Djabriyyahs lära river Sharî´ah från grunden

Om vi hade följt den första åsikten som bekräftar ödet överdrivet skulle hela föreskriften rivits från grunden. Ty åsikten som säger att slaven saknar val fordrar att han som gör goda handlingar inte beröms medan han som gör dåliga handlingar inte fördöms eftersom ingen av dem gör något frivilligt. Det innebär i så fall – och fjärran är Allâh från det – att Allâh (tabârak wa ta´âlâ) är orättvis mot syndaren när Han straffar honom för hans synd därför att han har handlat ofrivilligt. Det är något som tvivelsutan opponerar sig Qur’ânen. Allâh (tabârak wa ta´âlâ) sade:

وَقَالَ قَرِينُهُ هَذَا مَا لَدَيَّ عَتِيدٌ أَلْقِيَا فِي جَهَنَّمَ كُلَّ كَفَّارٍ عَنِيدٍ مَّنَّاعٍ لِّلْخَيْرِ مُعْتَدٍ مُّرِيبٍ الَّذِي جَعَلَ مَعَ اللَّهِ إِلَهًا آخَرَ فَأَلْقِيَاهُ فِي الْعَذَابِ الشَّدِيدِ قَالَ قَرِينُهُ رَبَّنَا مَا أَطْغَيْتُهُ وَلَكِن كَانَ فِي ضَلَالٍ بَعِيدٍ قَالَ لَا تَخْتَصِمُوا لَدَيَّ وَقَدْ قَدَّمْتُ إِلَيْكُم بِالْوَعِيدِ مَا يُبَدَّلُ الْقَوْلُ لَدَيَّ وَمَا أَنَا بِظَلَّامٍ لِّلْعَبِيدِ

”Och [människans] ständige följeslagare skall säga: ”Hos mig ligger allt [upptecknat och] klart.” [Då faller Allâhs dom:] ”Kasta i helvetet var och en som framhärdade i att förneka sanningen, som spärrade vägen för det goda, som kränkte andras rätt och sådde tvivel [i andra människors sinnen] och som satte andra gudar vid Allâhs sida – kasta honom ned där pinan är som svårast!” En vän som följde honom överallt [i livet] skall säga: ”Herre, jag tvingade honom aldrig att göra det som är orätt; han hade gått vilse och drivit synden till dess yttersta gräns!” [Och Allâh] skall säga: ”Träta inte inför Mig! Jag varnade er i tid. Min dom står fast, och Jag tillfogar ingen [av Mina] tjänare orätt!”1

Han (subhânah) klargjorde att Hans straff är inte orättvist utan fullständigt rättvist. Allâh har ju hotat dem, visat den rätta vägen för dem och förklarat sanningen och falskheten för dem. De har ingen ursäkt inför Allâh (´azza wa djall). Om vi hade haft deras falska teori skulle Allâhs (ta´âlâ) ord:

رُّسُلاً مُّبَشِّرِينَ وَمُنذِرِينَ لِئَلاَّ يَكُونَ لِلنَّاسِ عَلَى اللّهِ حُجَّةٌ بَعْدَ الرُّسُلِ

”Sändebud som förde med sig ett glatt budskap om hopp och varnande ord, för att människorna, efter [att ha hört] sändebuden, inte skall kunna skylla på [okunnighet] inför Allâh.”2

gått om intet. Allâh (tabârak wa ta´âlâ) nekade ursäkterna efter att sändebuden hade sänts. Därmed har sanningen klargjorts. Om ödet hade varit deras ursäkt skulle det även gällt efter att sändebuden sänts eftersom Allâhs (ta´âlâ) öde varar för alltid, både före sändebuden och efter sändebuden. Alltså förkastas den här teorin av bevisen och verkligheten, vilket vi har klargjort med de tidigare exemplen.

150:23-29

24:165