Författaren skrev som sagt denna bok i enlighet med Ahl-us-Sunnahs dogm i allmänhet. En av dem var Imâm Abû Hanîfah an-Nu´mân bin Thâbit al-Kûfî. Han var den förste av de fyra imamerna, han upplevde efterföljarna och återberättade från dem. Detsamma gäller hans två elever Abû Yûsuf och Muhammad ash-Shaybânî och Hanafiyyahs imamer. Han nämnde deras dogm och att den är överensstämmande med Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ahs dogm.

Det avvisar dagens och senare Hanafiyyah som tillskriver sig Abû Hanîfah men avviker från hans dogm. De håller bara med honom om Fiqh. Samtidigt avviker de från hans dogm. De antar sin dogm från skolastik och logik. Samma sak har skett med de senare Shâfi´iyyah; de avviker från Imâm ash-Shâfi´îs dogm. De tillskriver sig enkom hans syn på Fiqh. Också många senare Mâlikiyyah har fallit i den företeelsen. De har inte alls Imâm Mâliks dogm, de anammar bara hans Fiqh. När det kommer till dogmen, godtar de olika orden och senare inriktningar.

Denna dogmatiska bok är nämligen en avvisning av dem och deras jämlikar som tillskriver sig de fyra imamerna och följer deras rättsskolor alltmedan de går emot deras dogmer.

Det mönstret går även att se i Ashâ´irah; de associerar sig med Imâm Abûl-Hasan al-Ash´arîs första dogm och avfärdar det han konstaterade och anammade slutligen av Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ahs dogm. En sådan tillskrivning är inkorrekt. Ty om de verkligen hade följt imamernas rättsskolor skulle de även följt deras dogm.