Imâm Sâlih bin Fawzân al-Fawzân

al-Minhah ar-Rabbâniyyah fî Sharh-il-Arba´în an-Nawawiyyah, s. 71-72

Mu´tazilah påstår att Vågen är overklig. Istället menar de att Vågen symboliserar rättvisa. Enligt dem är Vågen immateriell och står för skipad rättvisa mellan slavarna. Deras enda bevis för det är deras rationalitet. De dementerar Vågen eftersom de inte kan se den. De betror ju inte det dolda. Det är en av nackdelarna med att utgå från rationaliteten. Den troende utgår inte från rationaliteten i alla frågor. Rationaliteten är visserligen en ledstjärna, men inte inom allting. Det finns saker som rationaliteten inte kan begripa. Rationaliteten begriper inte de dolda frågorna. Därför ska du inte heller utgå från den; du ska bara utgå från bevisen. Därför dementerar de Vågen. Enligt deras falska dogm ska de dementera eller tolka allt som är osynligt för dem. De dementerar inte Vågens benämning, ty den nämns i Qur’ânen:

وَالْوَزْنُ يَوْمَئِذٍ الْحَقُّ فَمَن ثَقُلَتْ مَوَازِينُهُ فَأُوْلَئِكَ هُمُ الْمُفْلِحُونَ وَمَنْ خَفَّتْ مَوَازِينُهُ فَأُوْلَئِكَ الَّذِينَ خَسِرُواْ أَنفُسَهُم بِمَا كَانُواْ بِآيَاتِنَا يِظْلِمُونَ

”Den Dagen är vägningen sann och det skall gå dem väl i händer vilkas vågskål väger tungt; förlorarna är de vilkas vågskål väger lätt, de som genom att förneka Våra budskap har förverkat sina själar.”1

فَأَمَّا مَن ثَقُلَتْ مَوَازِينُهُ فَهُوَ فِي عِيشَةٍ رَّاضِيَةٍ وَأَمَّا مَنْ خَفَّتْ مَوَازِينُهُ فَأُمُّهُ هَاوِيَةٌ

”Då skall den vars vågskål väger tungt gå till ett liv i lycksalighet, men den vars vågskål väger lätt skall se sig innesluten i en avgrund.”

De dementerar inte Vågens benämning, men de tolkar och förvränger dess betydelse. Sådär gör de med alla texter som inte passar deras rationalitet – de förvränger dem helt enkelt. Däremot betror de sanningsenliga Vågen som verklig och anförtror Allâh (djalla wa ´alâ) kunskapen om dess beskaffenhet.

Därefter sprids anteckningarna:

فَأَمَّا مَنْ أُوتِيَ كِتَابَهُ بِيَمِينِهِ فَيَقُولُ هَاؤُمُ اقْرَؤُوا كِتَابِيهْ إِنِّي ظَنَنتُ أَنِّي مُلَاقٍ حِسَابِيهْ فَهُوَ فِي عِيشَةٍ رَّاضِيَةٍ فِي جَنَّةٍ عَالِيَةٍ وَأَمَّا مَنْ أُوتِيَ كِتَابَهُ بِشِمَالِهِ فَيَقُولُ يَا لَيْتَنِي لَمْ أُوتَ كِتَابِيهْ وَلَمْ أَدْرِ مَا حِسَابِيهْ يَا لَيْتَهَا كَانَتِ الْقَاضِيَةَ

”Och den som får ta emot sin bok med höger hand skall ropa: ”Kom! Läs i min bok! Jag visste att jag skulle kallas att avlägga räkenskap!” Han skall leva, salig, i ett himmelskt paradis.” Men den som får ta emot sin bok med vänster hand skall säga: ”Ack, om jag ändå hade sluppit se min bok och fått förbli i okunnighet om denna räkenskap över mig! Om ändå detta hade varit slutet!”2