36. Kvinnan behöver inte täcka ansiktet

Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

Djilbâb-ul-Mar’ah al-Muslimah, sid. 87-89

Med det sagt saknar versen bevis för att kvinnans ansikte är blygd som måste täckas. Det yttersta som nämns är att hon måste svepa om sig sitt ytterplagg. Den befallningen är, som du kan se, oinskränkt. Den kan betyda att hon måste täcka alla behag hon inte får visa, vilket konkretiseras i den första versen, varvid bevisningen faller. Den kan också ha en allmännare betydelse och inkludera hennes ansikte. Båda åsikterna har delats av tidigare lärde och såväl Ibn Djarîr som as-Suyûtî har citerat dem i ”Djâmi´-ul-Bayân” respektive ”ad-Durr al-Manthûr”. Jag ser ingen större nytta med att citera dem varför den som vill kan alltid referera till dem.

Jag anser att den första åsikten är mer rätt på grund av följande anledningar:

1 – Qur’ânen tolkar sig själv. I versen i ”an-Nûr” klargörs det att kvinnan inte behöver täcka sitt ansikte. Alltså måste täckelset i ”al-Ahzâb” åsyfta allting frånsett ansiktet så att båda verserna är överensstämmande.

2 – Sunnah både klargör och specificerar Qur’ânens generalisering. Det finns många hadîther som bevisar att kvinnans ansikte inte behöver täckas varför det är obligatoriskt att tolka versen i ”al-Ahzâb” med dem.

Alltså är det bekräftat att kvinnans ansikte inte behöver täckas. Den åsikten delar majoriteten av de lärde, sade Ibn Rushd i ”Bidâyat-ul-Mudjtahid”. Abû Hanîfah, Mâlik och ash-Shâfi´î är ett exempel på dem. Även Ahmad delar den i en av sina åsikter, vilket nämns i ”al-Madjmû´”. Enligt at-Tahâwî har också Abû Hanîfahs två följeslagare den uppfattningen. I Shâfi´iyyahs bok ”al-Muhimmât” heter det att den åsikten är den korrekta, angav Shaykh ash-Sharbînî i ”al-Iqnâ´”.