36. Dödsbud

Dödsbud innebär underrättelse om att någon har dött. Det är det våra samtida människor gör när de underrättar om en stor eller känd persons död. De skickar iväg bud som underrättar människorna det. ´Allâmah Ibn-ul-Qayyim sade i ”Zâd-ul-Ma´âd”:

”Till profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) Sunnah hörde det att inte underrätta om någon persons död. Faktum är att han brukade förbjuda det och säga att det hör till den förislamiska tidens handling.”

Hâfidh Dhiyâ’-ud-Dîn skrev i sin bok ”al-Ahkâm”:

”Dödsbud är föraktfullt.”

Därefter rapporterade han tre hadither. En av dem är från ´Abdullâh bin Mas´ûd (radhiya Allâhu ´anhumâ), som berättade att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Jag varnar er för dödsbud. Dödsbud hör säkerligen till den förislamiska tidens handling.”1

Ibn Mas´ûd sade:

”Det vill säga underrättelse om att någon har dött.”

at-Tirmidhî sade:

”´Abdullâhs hadith är god och främmande.”2

Hudhayfah sade:

”Meddela inte någon om min död. Jag fruktar att det hör till dödsbud. Jag hörde Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) förbjuda dödsbud.”3

Ismâ´îl bin Ibrâhîm sade:

”Ibn ´Awn berättade för mig att han frågade Ibrâhîm: ”Är dödsbud föraktfullt?” Han svarade: ”Ja. När någon hade dött, besteg en person sitt riddjur och ropade ut: ”Så-och-så har dött.”

Ibn ´Awn sade också:

”När jag var i Kûfah hörde jag att Shurayh inte brukade berätta om någons begravningsbön. Jag sade det till Muhammad bin Sîrîn, som svarade: ”Shurayh är från Makkah. Jag känner inte till att det ska vara några problem. En man får underrätta sin vän eller sitt umgänge.”

Ibrâhîm sade:

”Om någon dör, är det harmlöst att underrätta sina vänner. Däremot är det föraktfullt att sprida nyheten på offentliga platser.”

Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Det finns inte en död person som dess gråtare säger över ”Min mästare! Min herre!” och dylikt, utan att två änglar får i uppgift att knuffa honom i bröstet och säga: ”Var du verkligen det?”4

Dessa hadither bevisar att handlingen är förbjuden och typisk för den förislamiska tiden. Några av de omnämnda haditherna bevisar att dödsbud innebär underrättelse om att någon har dött, medan andra hadither bevisar att dödsbud handlar om benämning av den dödes fina sidor. Bådadera verkar vara dödsbud – och Allâh vet bättre. Det som dagens människor gör när de offentliggör en persons död är alltså en förbjuden innovation. Det leder även till att begravningsprocessen försenas överdrivet mycket och att Sunnah, som påbjuder påskyndad begravning, går förlorad. Det har bekräftats att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade i samband med att han besökte Talhah bin al-Barâ’, som hade insjuknat:

”Jag ser att Talhah ligger inför döden. Underrätta mig om honom och snabba er. Det muslimska liket ska inte vara fast hos sin familj.”5

Det är dock tillåtet att nämna personens fina sidor om det rör sig om ett enkelt och kort tal, förutsatt att det som sägs är sant och tomt på jämmer och ilska. Det är varken förbjudet eller i kontrast till tålamod. Imâm Ahmad sade att enkelt, kort och sant tal inte motstrider det obligatoriska tålamodet. Efter Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bortgång kom Abû Bakr as-Siddîq (radhiya Allâhu ´anh) in till honom, kysste honom på pannan och sade:

”Min profet! Min näre vän! Min utvalde vän!”6

Likaså berättade Abû Hurayrah att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) meddelade dem om Negus död samma dag som han dog. Han tog dem till böneplatsen, radade upp dem och utropade fyra Takbîrat för honom. Detta rapporterade al-Bukhârî och Muslim. I en formulering står det:

”Be om förlåtelse för er broder!”7

1at-Tirmidhî (984). Svag enligt al-Albânî i ”Dha´if Sunan at-Tirmidhî” (984).

2al-Djâmi´ (984).

3at-Tirmidhî (986) som sade att hadithen är god och autentisk. God enligt al-Albânî i ”Sahîh Sunan at-Tirmidhî” (986).

4at-Tirmidhî (1003) som sade att hadithen är god och främmande. God enligt al-Albânî i ”Sahîh Sunan at-Tirmidhî” (1003).

5Abû Dâwûd (3159). Svag enligt al-Albânî i ”Dha´îf Sunan Abî Dâwûd” (3159).

6Ahmad (6/31) och (6/216) och at-Tirmidhî i ”ash-Shamâ’il al-Muhammadiyyah” (389). Autentisk berättarkedja enligt al-Albânî i ”Irwâ’-ul-Ghalîl” (3/157).

7al-Bukhârî (1333) och Muslim (951).