1 – Allâh (´azza wa djall) har fått människan att ivra efter den här tillfälliga världen så att den inte förstörs. Ty den är ett hem till de fromma och en arbetsplats till de gudfruktiga, troende och rättfärdiga. Om inte människorna hade hungrat efter den skulle den upphört och förstörts och då hade man inte kunnat ta hjälp av den för att utföra Allâhs rättigheter för att inte tala om de frivilliga handlingarna som gagnar i livet efter detta.

2 – Det är klandervärt att ivra efter den för mycket.

3 – Ibn-ul-Mubârak sade:

”Givmildheten i att inte bry sig om vad andra har är större än givmildheten i att ge till andra. Värdigheten av att vara belåten är större än värdigheten av att ge till andra.”

4 – Ibn Sîrîn sade:

”Om det inte är som du vill skall du vilja det som är.”

5 – Den rikaste rikemannen är han som inte är en fånge till ivern. Den fattigaste fattiglappen är han som ivern är ledare över. Ivern är skälet till att saker och ting försvinner från sina platser. Ivern är förbjuden på samma sätt som fegheten är dödlig. Om iverns enda nackdel hade varit att man får genomgå en lång rättegång på Domedagen för allt som man har tjänat ihop hade det räckt för den troende att inte ivra för mycket efter den här världen.

6 – Ivern efter det världsliga får inte en att tjäna mer. Det mildaste som den ivrige kan straffas med är att han hindras från att njuta av det som han redan har. Till följd därav tröttar han ut sig för att uppnå något han inte är säker på huruvida han kommer att få det eller inte. Om den ivrige lät bli att ivra för mycket och istället förlitade sig på himlarnas Skapare skulle Herren (djalla wa ´azza) förse honom med det som han inte kämpade för.

7 – Ivern är fattigdomens tecken. Snålheten medför förödmjukelse. Snålheten ger näring till ivern. Fanatismen ger näring till okunnigheten. Indragen välgörenhet är iverns broder. Stoltheten är dumhetens tvillingbroder.

8 – Abû ´Abdir-Rahmân al-´Utbî berättade att hans fader sade:

”Israeliterna bråkade om ödet i 500 år. Därefter gick de till en av sina lärda för att han skulle döma mellan dem. De sade: ”Berätta för oss om ödet. Men gör det kortfattat och tydligt så att lekmännen kan förstå dig.” Då sade han: ”Det är den klokes förlust och den okunniges vinst.”

9 – Han som lyder sin iver kommer aldrig att få lugn och ro. Ivern medför problem.

10 – Den kloke är ålagd att inte vara för ivrig efter det här livet så att han inte klandras i de båda liven. Hans syfte skall vara att uppfylla Allâhs plikter. Den som saknar ett mål till sitt syfte kommer att skada sig själv och trötta ut sin kropp. Den som är på detta vis har en berömvärd iver.