351. Vad är domen för att hälla sand på huvudet vid olycka?

Fråga 351: När någon dör i vår by har kvinnorna som vana att riva sönder sina kläder, slå sig på kinderna och jämra sig. Vissa studenter försöker råda dem, dock lönlöst. Därtill följer kvinnorna med begravningståget i det tillståndet och häller sand på sina huvuden på vägen. Efter begravningen sätter sig även männen ned vid graven och börjar gråta och jämra sig. Fyrtio dagar efter bortgången ordnar de en måltid som alla bybor kallas till. Kondoleanserna avslutas med att de häller ut kaffe och te på marken. Vad är domen för allt detta?

Svar: Dessa vanor är syndiga, innovativa och villfarna. I samband med olycka är muslimen ålagd att behagas av Allâhs (subhânahu wa ta´âlâ) beslut och bestämmelse. Han måste också veta att olyckan skulle inträffat i alla fall. Ty den har skrivits ned, bläcket har torkat och bladen har vikts. Oavsett vad så måste Allâhs öde ske. Det Allâh vill sker och det Han inte vill sker inte. När människan slår sig till ro med det och vet att det är bestämt av Allâh (´azza wa djall), blir hon nöjd och underkastad. ´Alqamah (rahimahullâh) sade om Hans (ta´âlâ) ord:

مَا أَصَابَ مِن مُّصِيبَةٍ إِلَّا بِإِذْنِ اللَّهِ وَمَن يُؤْمِن بِاللَّهِ يَهْدِ قَلْبَهُ وَاللَّهُ بِكُلِّ شَيْءٍ عَلِيمٌ

Ingen olycka drabbar utan Allâhs tillåtelse. Allâh ger hjärtat hos den som tror på Honom dess vägledning. – Allâh har kunskap om allt.”1

”Det handlar om olyckor som drabbar en person som vet att de är från Allâh och således behagas av dem och underkastar sig.”

I tid av olyckor skall människan härda och räkna med belöning så att hon inte mister den. Den verkligt olycksdrabbade är han som berövas på belöning. Om du råkar ut för en olycka skall du säga:

إنا لله وإنا إليه راجعون، اللهم أجرني في مصيبتي وأخلف لي خيرا منها

”Vi tillhör Allâh och till Honom skall vi återvända. Allâh! Belöna mig i min olycka och ge mig något ännu bättre efteråt.”

Säger du det skall Allâh dels belöna dig i din olycka, dels ge dig något än bättre efteråt. Detta befallde profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och fick det bekräftat. Umm Salamah (radhiya Allâhu ´anhâ) var gift med Abû Salamah (radhiya Allâhu ´anh) som hon älskade starkt. När han hade dött sade hon:

إِنَّا لله وإِنَّا إِلَيْه راجعونَ اللهُمَّ أَجِرْني في مُصِيبَتي وَأَخْلِفْ لي خَيْراً منها

”Vi tillhör Allâh och till Honom skall vi återvända. Allâh! Belöna mig i min olycka och ge mig något ännu bättre efteråt.”

Hon brukade fråga sig själv: Vem är bättre än Abû Salamah? Efter att hennes vänteperiod löpt ut gifte sig profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) med henne. Alltså var Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bättre för henne än vad Abû Salamah var.

Fenomenet är nämligen bevittnat. Människan som härdar och räknar med belöning belönas utan räkenskap av Allâh (ta´âlâ). Förtvivlan, sorg och jämmer avvärjer inte olyckan, de rentav medför synd.

Också männen och kvinnornas förmyndare är skyldiga att förhindra kvinnorna från att jämra sig. Platsens myndighet är skyldig att förhindra sådana företeelser på begravningsplatser och marknader. De skall inte låta kvinnorna medverka i begravningståg, så att samhället blir ett islamiskt samhälle som känner Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) och behagas av Hans beslut och bestämmelse.

164:11