33. Den döde plågas av familjens gråt

Salaf och deras efterträdare delade åsikter om profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hadither:

Den döde plågas av sin familjs gråt över honom.”

och:

Den döde plågas av jämmern för honom…”

En grupp sade att Allâh gör vad Han vill med Sin skapelse och att Hans handlingar inte ska ifrågasättas. De säger att det inte finns någon skillnad mellan att han plågas för jämmern för honom och annat som tillskrivs honom. Ty Allâh har skapat allt, och Han får barn, djur och galningar att smärta utan att de har gjort något.

En andra grupp sade att haditherna inte är autentiska från Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och att ´Â’ishah (radhiya Allâhu ´anhâ) förkastade dem och argumenterade med Allâhs (ta´âlâ) ord:

وَلَا تَزِرُ وَازِرَةٌ وِزْرَ أُخْرَى

”På ingen bärare av bördor skall läggas en annans börda.”1

Därtill finns det hadither som ´Â’ishah (radhiya Allâhu ´anhâ) argumenterade med som vi inte har nämnt. En av dem är ´Urwahs ord:

”´Â’ishah fick reda på att Ibn ´Umar (radhiya Allâhu ´anhumâ) berättade att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade: ”Den döde plågas i sin grav av jämmern för honom.” Då sade hon: ”Sade inte profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam): ”Han plågas för sin synd och hans familj gråter för honom nu”? Det liknar profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord till hedningarna som låg i avgrunden ”De hör vad jag säger nu.” Nej, han sade fel. Vad profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) verkligen sade var: ”Nu vet de att det som jag brukade säga till dem är sant.” Därefter läste han:

وَمَا يَسْتَوِي الْأَحْيَاء وَلَا الْأَمْوَاتُ إِنَّ اللَّهَ يُسْمِعُ مَن يَشَاء وَمَا أَنتَ بِمُسْمِعٍ مَّن فِي الْقُبُورِ

”Och de levande kan inte jämställas med de döda. Allâh förmår den Han vill att lyssna, men du kan inte förmå dem att lyssna som är begravda.”2

Han sade: ”De har förberett sina platser i Elden.”3

´Abdullâh bin ´Ubaydillâh bin Abî Mulaykah sade:

”´Uthmâns dotter hade dött i Makkah. Vi kom för att närvara och på plats fanns även Ibn ´Umar och Ibn ´Abbâs, som jag satt mellan. ´Abdullâh bin ´Umar sade till Ibn ´Abbâs: ”Ska du inte förbjuda gråten? Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade: ”Den döde plågas av att hans familj gråter för honom.” Ibn ´Abbâs sade: ”´Umar brukade säga en del av det. En gång var jag tillsammans med ´Umar på väg från Makkah. När vi kom till al-Baydâ’ såg vi en karavan. Han sade: ”Titta vem som är i den där karavanen.” Jag gjorde så och såg Suhayb där. Jag återvände till honom och underrättade honom om det. Han sade: ”Kalla på honom.” Jag återvände till Suhayb och sade: ”Rid ikapp Troendes ledare.” När ´Umar blev huggen kom Suhayb, brast i gråt och sade: ”Min broder! Min vän!” Då sade ´Umar: ”Suhayb! Gråter du för mig efter att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) har sagt: ”Den döde plågas av att hans familj gråter för honom.”? Efter att ´Umar hade dött berättade jag det för ´Â’ishah. Hon sade: ”Må Allâh förbarma Sig över ´Umar. Jag svär vid Allâh att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) inte alls har sagt: ”Den döde plågas av att hans familj gråter för honom”. Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade: ”Allâh påökar den otrognes plåga genom att hans familj gråter för honom.” Det räcker för er att det står i Qur’ânen:

وَلَا تَزِرُ وَازِرَةٌ وِزْرَ أُخْرَى

”På ingen bärare av bördor skall läggas en annans börda.”

Därpå läste Ibn ´Abbâs:

وَأَنَّهُ هُوَ أَضْحَكَ وَأَبْكَى

”Och att det är Han som ger er orsak att skratta och Han som ger er orsak att gråta.”4

Ibn Abî Mulaykah sade:

”Jag svär vid Allâh att Ibn ´Umar sade inte ett ord.”5

al-Bukhârî och Muslim rapporterade också att ´Â’ishah fick reda på att ´Umar och Ibn ´Umar hade sagt:

”Den döde plågas av den levandes gråt för honom.” Då sade hon: ”Ni återberättar två personer som varken ljuger eller är anklagade för lögn, men hörseln kan förfela.”

I en annan formulering sade hon:

”Må Allâh förlåta Abû ´Abdir-Rahmân. Han har inte ljugit, men han glömde och sade fel. Hur det verkligen ligger till är att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) gick förbi en judinna som det gräts över, varvid han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade: ”De gråter över henne medan hon plågas i sin grav.”

En tredje grupp menar att den döde plågas för sin familjs jämmer om han befallde dem att jämra sig eller om han inte förbjöd dem att jämra sig om de vanligtvis gör det. Att befalla andra att jämra sig för en var vanligt bland araberna. En av dem sade:

Om jag dör ska du jämra dig på ett sätt som tillkommer mig
Ma´bads dotter! Riv sönder dina kläder för mig

En fjärde grupp konstaterade att detta berör den person som kommer från ett folk som brukar gråta och jämra sig och som han inte har förbjudit att jämra sig innan hans död. Det i sig tyder på att han behagas av deras handling. Denna åsikten har Ibn-ul-Mubârak. Denna åsikten och den föregående är i själva verket en och samma åsikt. Abûl-Barakât bin Taymiyyah sade:

”Denna åsikten är den korrekta. Om han anar starkt att de kommer att jämra sig och inte förbjuder dem, betyder det att han behagas av handlingen. I detta fall är han som personen som klarar av att fördöma det onda utan att göra det. Skulle hans förbud ignoreras, är Allâh för ädel för att plåga honom för det.”

135:18

235:22

3Muslim (932).

453:43

5al-Bukhârî (1288) och Muslim (929).