33. Bruten fasta för värdens skull

Publicerad: 19.10.02

Talare: Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

Källa: Âdâb-uz-Zifâf, sid. 99-101

31 – Bruten fasta för värdens skull

Det är tillåtet att bryta fastan om den är frivillig, särskilt om värden insisterar. Det bevisas av flera hadîther varav några är:

1 – Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Om någon av er blir bjuden på mat, ska han besvara bjudningen. Om han vill äter han och om han vill låter han bli.”1

2 – Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Den frivilligt fastande bestämmer över sig själv; om han vill fasta gör han det och om han vill bryta fastan gör han det.”2

3 – ´Â’ishah (radhiya Allâhu ´anhâ) sade:

”En dag kom Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hem till mig och sade: ”Har ni något?” Jag svarade: ”Nej.” Då sade han: ”Då fastar jag.” Nästa dag kom han återigen förbi mig och då hade jag fått dadelmos som jag hade lagt undan åt honom. Han tyckte nämligen om dadelmos. Jag sade: ”Allâhs sändebud! Jag har fått dadelmos som jag har lagt undan åt dig.” Han sade: ”Servera det. Jag inledde dagen i egenskap av fastande.” Han åt av det och sade: ”Den frivilligt fastande är lik mannen som skänker välgörenhet; om han vill fortsätter han skänka och om han vill upphör han.”3

1Muslim, Ahmad (3/392), ´Abd bin Humayd i ”al-Muntakhab” (1/116) och at-Tahâwî i ”al-Mushkil” (4/148). an-Nawawî sade:

”Om hans fasta är frivillig och värden besväras av hans fasta, är det bättre att han bryter den.”

Liknande sade Ibn Taymiyyah i ”Madjmû´-ul-Fatâwâ” (4/143).

2an-Nasâ’î i ”al-Kubrâ” (2/64), al-Hâkim (1/439) och al-Bayhaqî (4/276) via Simâk bin Harb, från Abû Sâlih, från Umm Hâni’, från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). al-Hâkim autentiserade berättarkedjan och fick medhåll av adh-Dhahabî. Deras slutsats är korrekt eftersom Simâk är inte ensam om att återberätta hadîthen. Shu´bah berättade att Dja´dah berättade för honom från Umm Hâni’. Han sade:

”Jag frågade Dja´dah om hon hade hört det från Umm Hâni’ varvid hon svarade: ”Min familj och Abû Sâlih, Umm Hâni’s slav, underrättade mig det från Umm Hâni’.” (ad-Dâraqutnî i ”al-Afrâd” (2/30-31), al-Bayhaqî, Ahmad (6/341) och Ibn ´Adî i ”al-Kâmil” (2/59))

Denna andra väg stärker alltså den första. Hadîthen har även en tredje väg som återberättas av Abû Dâwûd via Yazîd bin Abî Ziyâd, från ´Abdullâh bin al-Hârith, från Umm Hâni’. Berättarkedjan är stark. Hâfidh al-´Irâqî sade:

”Berättarkedjan är god.” (al-Mughnî (2/331))

Shaykh Shu´ayb al-Arnâ’ût kommenterade al-Hâkims autentisering och sade att berättarkedjan består av Abû Sâlih Bâdhâm, Umm Hâni’s slav, som är både svag och bluffare. Därefter sade han:

”Shaykh Nâsir förväxlade honom med den pålitlige Abû Sâlih as-Sammân varvid han höll med al-Hâkims och adh-Dhahabîs autentisering, vilken är felaktig.” (Sharh-us-Sunnah (6/371) och Tadhhîb-ul-Kamâl (4/569))

Utan att bidra med någon avsevärd nytta, fördjupade han sig i sakfrågan och försvagade hadîthen på grund av den omnämnde Simâk, hans fel ”Erövringens dag” samt hans okändhet och svaghet. För att besvara det påståendet och klargöra sanningen säger jag följande: För det första är hans antagande om mig ett dåligt antagande om hans broder och ytterligare ett av hans försök att blotta hans misstag. Jag skrev ju att mannen var Abû Sâlih, Umm Hâni’s slav. Även om det inte hade nämnts hade till och med nybörjare vetat det, ty det är allom bekant bland de lärde. Tror verkligen en opartisk människa att en man som tillbringat mer än halva sitt liv på denna lära inte vet det? Visserligen vet Shaykh Shu´ayb det, men men… Jag höll bara med al-Hâkims autentisering på grund av hadîthens andra vägar. I samband med den andra rapporteringen skrev jag:

”Denna andra väg stärker alltså den första.”

Detta är minst sagt en konkretisering av att den första berättarkedjan är ostark. För längesedan klargjorde jag dess svaghet i ”Sahîh Sunan Abî Dâwûd (2120)”.

För det andra är hans försvagning av hadîthen på grund av Abû Sâlih, Dja´dah och Yazîd bin Abî Ziyâd korrekt sett till varje väg för sig, men varför ignorerade Shaykhen principen som stärker en svag hadîth om den rapporteras via flera håll så länge berättarkedjorna är tomma på återberättare som antingen är anklagade för lögn eller också mycket svaga? Dessa berättarkedjor saknar bådadera. Lägg till det att Hâfidh al-´Irâqî klassificerade en av dem som god. Kan det bero på stöd till en rättsskola? Eller handlar det om kärlek till popularitet så att det inte blir känt att hans flesta domar är tagna ur al-Albânîs böcker, något flera av hans bekanta och flesta kommenterar tyder på. Och om detta är otillräckligt så har jag även stärkt hadîthen med ´Â’ishahs samt Abû Sa´îd al-Khudrîs kommande hadîth. Förhoppningsvis blir han övertygad så att han kan återvända till riktigheten.

3an-Nasâ’î med en autentisk berättarkedja, vilket klargörs i ”al-Irwâ’” (4/135/636).