329. Är kondoleanser bara en sed?

Fråga 329: När vi talar med vissa människor kring kondolerande samlingar, säger de att de gör dem i form av sed och inte i dyrkande syfte. De anser att de klipper släktbanden om de inte medverkar i samlingarna. Hur avvisas de?

Svar: Kondoleanser är Sunnah. Kondoleanser är dyrkan. Om en dyrkan utförs på ett sätt som var okänt på sändebudets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tid, blir den till innovation. Kondoleanser är belönande – och endast dyrkan är belönande.

Numera orsakar uteblivna kondoleanser klippta släktband därför att folk har vant sig vid dem. Men om folk utelämnade dem liksom följeslagarna (radhiya Allâhu ´anhum) och efterföljarna gjorde, skulle uteblivandet blivit vanligt och inget som orsakar klippta släktband. Därför bör studenterna klargöra detta för människorna och leva som de lär, precis som jag har gjort. Min fader dog och vi hade ingen kondolerande samling. Min moder dog och vi hade ingen kondolerande samling. Det hade varit mycket bra om de lärda efterlevde det. Folk hade lämnat dessa vanor. I vissa länder ser kondolerande samlingar ut som bröllopsfester. Hemmen är upplysta, stolar är utplacerade överallt och andra faktorer som går emot föreskriften. Det är slöseri och bortkastade pengar.

Människorna är skyldiga att känna sanningen via Qur’ânen och Sunnah, inte via vanor. De borde lämna dessa vanor och istället kondolera de olycksdrabbade när de träffar dem i affären, moskén eller på andra platser.

Därtill skall man tänka på att kondolera den olycksdrabbade och inte bara för att han är anhörig. Vissa människor är oberörda om deras anhöriga dör. Måhända gläds de över deras bortgång på grund av konflikt och osämja. Alltså skall bara den olycksdrabbade kondoleras. Hadîthen säger:

”Den som kondolerar den olycksdrabbade får lika stor belöning som han.”1

Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) poängterade den olycksdrabbade och inte den som bara förlorar en anhörig. Dessa frågor måste som sagt studenterna klargöra så att folk kan färdas på vägledning och inte på lust.

1at-Tirmidhî (1073). Svag enligt al-Albânî i ”Dha´îf at-Tirmidhî” (1073).