30. Skillnaden mellan innovationer och lösa fördelar

Shaykh ´Abdus-Salâm bin Bardjas Âl ´Abdil-Karîm (d. 1425)

al-Hudjadj al-Qawiyyah ´alâ anna Wasâ’il-ad-Da´wah Tawqîfiyyah, sid. 36-37

2 – Den andra tolkningen anser att varje metod och sätt som leder till målet, som handlar om att korrigera människorna, är korrekta att tillämpa förutsatt att religionen inte förbjuder dem. Det är detta som kallas för fördel och som varken nämns i jakande eller nekande form. Detta förhåller vi oss till på två sätt:

1 – Att det saknas bevis som är överensstämmande med en fördel. Det vill säga att anledningen till den saknar en ansedd grund i föreskriften. I detta fall är anledningen ogiltig. Det är enhälligt inte heller giltigt att bygga någon dom på den.

2 – Anledningen har en överlag ansedd grund i föreskriften ehuru den inte specificeras. Det är detta som kallas för lösa fördelar (المصالح المرسلة). I detta fall granskar vi ifall det fanns fog för denna fördel på profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tid eller inte. Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) sade:

Varje handling som det fanns fog för på profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tid och han inte gjorde den, är ingalunda fördel. Och sådant som det fanns fog för efter hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) död och inte är syndigt mot Skaparen, är en fördel.”1

Denna regel som Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) fastställer här skiljer på innovationer och lösa fördelar.

1Iqtidhâ’-us-Sirât al-Mustaqîm (2/595).