Utav en vishet lät Allâh dem drabba samman utan uppgörelse. Allâh (ta´âlâ) sade:

وَلَوْ تَوَاعَدتَّمْ لاَخْتَلَفْتُمْ فِي الْمِيعَادِ وَلَكِن لِّيَقْضِيَ اللّهُ أَمْراً كَانَ مَفْعُولاً

”Om ni hade gjort upp om att drabba samman, skulle ni säkert ha dragit er ur spelet, men [striden kom till stånd] därför att Allâhs vilja måste ske.”1

När Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) fick reda på att Quraysh var på väg rådfrågade han sina följeslagare. Många Muhâdjirûn fick tala och de gjorde det väl. Därefter rådfrågade han dem igen och ville egentligen höra vad Ansâr tyckte. Sa´d bin Mu´âdh (radhiya Allâhu ´anh) sade: ”Allâhs sändebud! Du verkar syfta på oss. Jag svär vid Allâh att vi kommer att korsa havet om du vill det. Ta oss med dig, Allâhs sändebud, utmed Allâhs välsignelse.” Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) blev glad över det och sade: ”Bege er och gläd er! Allâh har lovat mig en av de två grupperna.”

Efter det red Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) iväg och slog läger nära Badr. Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) red iväg med en följeslagare för att få upplysningar. Därefter begav han sig iväg. På kvällen skickade han ´Alî, Sa´d och az-Zubayr till oasen i Badr för att spana. De kom tillbaka med två slavar från Quraysh medan Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) stod och bad. Efteråt frågade han dem: ”Vem tillhör ni?” De svarade: ”Vi är Qurayshs betjänter.”