27. Följeslagarnas spontana blickar bevisar följeslagerskornas blottade ansikten

Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

Djilbâb-ul-Mar’ah al-Muslimah, sid. 77-78

Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”´Alî! Titta inte upprepande gånger. Du har rätt till den första blicken men inte till den andra.”1

Djarîr bin ´Abdillâh sade:

”Jag frågade Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) om den spontana blicken varvid han befallde mig att titta bort.”2

al-Qurtubî och andra sade när de nämnde skälet bakom versen:

وَلْيَضْرِبْنَ بِخُمُرِهِنَّ عَلَى جُيُوبِهِنَّ

”Låt dem därför fästa slöjan så att den täcker barmen.”3

Dåtidens kvinnor täckte sina huvuden med svansar längs ryggarna, likt nabatéerna, varpå deras barmar, halsar och öron blottades. Följaktligen befallde Allâh (subhânah) dem att täcka barmarna med slöja.”4

1Abû Dâwûd, at-Tirmidhî, at-Tahâwî i ”Sharh-ul-Âthâr” och ”al-Mushkil”, al-Hâkim som autentiserade den och fick medhåll av adh-Dhahabî, al-Bayhaqî och Ahmad via Sharîk, från Abû Rabî´ah, från Ibn Buraydah, från hans fader, från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). at-Tirmidhî sade:

”Hadîthen är god och främmande. Vi känner inte till den förutom via Sharîk.”

Det vill säga Sharîk bin ´Abdillâh al-Qâdhî. Visserligen var hans minne svagt, men hadîthen återberättas också från ett annat håll. at-Tahâwî, al-Hâkim och Ahmad rapporterade via Hammad bin Salamah: Muhammad bin Ishâq berättade för oss, från Muhammad bin Ibrâhîm at-Taymî, från Salamah bin Abît-Tufayl, från ´Alî bin Abî Tâlib som berättade att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade det till honom. al-Hâkim autentiserade berättarkedjan och fick medhåll av adh-Dhahabî.

I berättarkedjan finns även Ibn Ishâq som var bluffare och berättade inte vem som berättat hadîthen för honom. Hadîthen är emellertid god baserat på dessa två vägar, samt att nästa hadîth vittnar för den.

2Muslim, Abû Dâwûd, at-Tirmidhî, ad-Dârimî, at-Tahâwî i ”Sharh-ul-Âthâr” och ”al-Mushkil”, al-Bayhaqî, al-Hâkim och Ahmad.

324:31

4al-Djâmi´ li Ahkâm-il-Qur’ân (12/230).