26. Sorgen är värdelös

Varken Allâh (ta´âlâ) eller Hans sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) har befallt sorg i samband med olyckor eller annars. Faktum är att Allâh har förbjudit den i Sin skrift även om den skulle beröra religionen. Det finns dock en berömvärd sorg och en fördömd sorg. Exempel på det är Allâhs (ta´âlâ) ord:

 وَلاَ تَهِنُوا وَلاَ تَحْزَنُوا وَأَنتُمُ الأَعْلَوْنَ إِن كُنتُم مُّؤْمِنِينَ

”Tappa inte modet och glöm er sorg! Står ni fasta i tron kommer ni att vinna överhanden.”1

 وَلاَ تَحْزَنْ عَلَيْهِمْ وَلاَ تَكُ فِي ضَيْقٍ مِّمَّا يَمْكُرُونَ

”Och var inte bedrövad för [förnekarnas] skull och känn dig inte beklämd på grund av den ohederlighet de visar [i sina tvister med dig].”2

Han (ta´âlâ) sade om Sin profet Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och Abû Bakr:

إِذْ يَقُولُ لِصَاحِبِهِ لاَ تَحْزَنْ إِنَّ اللّهَ مَعَنَا

”[Han var] den andre av de två [som tog skydd] i en grotta och han sade till sin följeslagare: ”Var inte rädd – Allâh är med oss!”3

Han (ta´âlâ) sade också:

فَلَا يَحْزُنكَ قَوْلُهُمْ

”Men gräm dig inte över vad de säger.”4

Det finns många liknande exempel i Qur’ânen.

Allt detta för att sorgen medför ingen nytta och inte heller avvärjer den någon ondska. Därför är sorgen värdelös. Allâh befaller inte något som är värdelöst. Däremot syndar inte den sörjande personen så länge sorgen inte är förknippad med någon av de förbjudna faktorerna som vi har nämnt. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade ju:

”Allâh straffar inte för ögats tår eller för hjärtats sorg. Han straffar eller benådar för detta” och pekade på tungan.”

Detta bevisar att sorgen inte är någon synd så länge den inte är förknippad med något som medför synd. Det stöds också av profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord:

”Ögat gråter och hjärtat sörjer och vi säger inget som förargar vår Herre.”

Mâlik bin Dînâr sade:

”Om det inte finns sorg i ett hjärta förstörs det som huset som står tomt.”

´Abdullâh bin Ahmad bin Ahmad rapporterade att Ibrâhîm bin ´Îsâ sade:

”Jag har inte sett någon sörja så länge som al-Hasan al-Basrî. Varje gång jag såg honom trodde jag att han precis hade blivit drabbad av en olycka.”

Därefter nämnde han ett uttalande från Mâlik som sade:

”Så mycket som du sörjer över något världsligt försvinner en lika stor del oro för nästa liv ur ditt hjärta.”

Ett annat bevis för att sorgen är tillåten är Allâhs (ta´âlâ) ord:

وَتَوَلَّى عَنْهُمْ وَقَالَ يَا أَسَفَى عَلَى يُوسُفَ وَابْيَضَّتْ عَيْنَاهُ مِنَ الْحُزْنِ فَهُوَ كَظِيمٌ

”Han vände sig ifrån dem med en tung suck: ”Hur svår är inte saknaden efter Yûsuf!” ”Hans blick skymdes [av tårar] och han försjönk i stum sorg.”5

Alla dessa bevis bevisar att sörjaren inte syndar. Det är fint att gråta efter och sörja den döde utav nåd och omtanke. Det motstrider inte alls välbehaget och tålamodet till skillnad från gråten och sorgen utav egna intressen. Om gråten därtill skulle förknippas med något berömvärt som sörjaren belönas för, är han berömvärd ur den synvinkeln och inte på grund av själva sorgen. Personen som sörjer en olycka inom sin religion och muslimernas olyckor över lag belönas för sin vilja till det goda och hat till det onda och deras konsekvenser.

Men om denna sorg bidrar med att det påbjudna tålamodet, den påbjudna kampen, den anskaffade godheten och den avvärjda ondskan uteblir, blir sorgen förbjuden. I detta fall syndar personen ur sorgens synvinkel.

Om det man sörjer inte kan hjälpa att återfå det förlorade, är sorgen värdelös. Den kloke skyddar sig mot sorgen och ser till att inte bygga på sig sorg efter sorg. Han vet att det går över efter ett tag och Allâh vet bättre.

1 3:139

2 16:127

3 9:40

4 36:76

5 12:84