Shaykh-ul-Islâm Ahmad bin Taymiyyah (d. 728)

Sahîh-ul-Kalim at-Tayyib, sid. 84-86

Verifiering och korrigering: Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

124 – Djâbir bin ´Abdillâh (radhiya Allâhu ´anhumâ) sade:

”Gråtande kvinnor kom till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) varpå han sade:

اللَّهُمَّ اسْقِنَا غَيْثاً مُغِيثاً مَرِيئاً مَرِيعاً نَافِعاً غير ضارٍّ عاجلاً غير آجِلٍ

”Allâh! Ge oss ett hjälpande, bekvämt, bördigt och nyttigt regn och inte skadligt, nu och inte senare.”

Följaktligen började det regna på dem dem.”1

125 – ´Â’ishah (radhiya Allâhu ´anhâ) sade:

”Människorna beklagade sig inför Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) över det uteblivna regnet varvid han befallde att en predikstol tas fram. Den placerades på böneplatsen. Han lovade människorna att gå ut en dag. När solen hade gått upp gick Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ut, satte sig på predikstolen och lovordade Allâh (´azza wa djall). Därefter sade han: ”Ni har klagat på att era marker är torra och att ni inte har fått något regn. Allâh (subhânah) har befallt er att tillbe Honom och lovat er att bönhöra er.” Därefter sade han:

الْحَمْدُ للهِ رَبِّ الْعَالمِينَ الرَّحْمنِ الرَّحيمِ مَالِكِ يَوْمِ الدِّينِ لا إِلهَ إِلاَّ الله يَفْعَلُ ما يُرِيدُ اللهُمَّ أَنتَ الله لا إِله إِلا أَنْتَ أَنْتَ الغَنِيُّ وَنَحْنُ الْفُقَرَاءُ أَنْزِلْ عَلَيْنَا الغَيْثَ واجْعَلْ مَا أَنْزَلْتَ لَنَا قُوَّةً وَبَلاغاً إِلى حينٍ

”Lov och pris tillkommer Allâh, världarnas Herre, den Nåderike, den Barmhärtige, som allsmäktig råder över Domens dag! Det finns ingen sann gud utom Allâh. Han gör vad Han vill. Allâh! Du är Allâh och det finns ingen sann gud utom Du. Du är en den Rike och vi är de fattiga. Ge oss regn och låt det som Du ger oss vara en styrka och ett bistånd ett tag framöver.”

Sedan tog han upp händerna så att man kunde se hans armhålor. Därefter vände han människorna ryggen och vände in och ut på skynket som täckte hans överkropp. Hans händer var fortfarande uppe. Sedan vände han sig mot människorna, gick ned och bad två Raka´ât. Då lät Allâh (´azza wa djall) molnen komma fram. Det började åska och blixtra och med Allâhs (ta´âlâ) tillstånd började det regna. Han hann inte komma till sin moské förrän vattnet forsade. När han såg hur bråttom de hade med att ta skydd började han skratta så att hans kindtänder syntes och sade: ”Jag vittnar att Allâh är kapabel till allt och att jag är Hans slav och sändebud.”

Rapporterad av Abû Dâwûd2.