24 – Kapitel 5 – Profeternas och sändebudens fiender

Femte Kapitlet

 

Profeternas och sändebudens fiender

Håll fast vid din kännedom att Han (ta´âlâ) utav Sin Vishet inte har skickat någon profet med denna typ av Tawhîd, utan att Han lät honom få fiender. Allâh (ta´âlâ) sade:

”Så har Vi också låtit varje profet mötas av fiendskap från djävlar bland människor och djinner, som viskar utsmyckat tal i varandras öron för att förvirra och vilseleda.” (6:112)

 

Förklaring

 

I denna mening poängterar författaren (rahimahullâh) en väldigt gagnande punkt. Det är när han säger att Allâh (´azza wa djall) har aldrig skickat en profet, utan att Han har låtit denne få fiender bland människor och djinner. Fiendens existens filtrerar och klargör sanningen. Varje gång det finns en motsättare, blir den andra partens bevis starkare. Detta som Allâh (ta´âlâ) har låtit profeterna uppleva, upplever även deras anhängare. Alla profeters anhängare upplever det som profeterna har fått uppleva. Allâh (ta´âlâ) sade:

”Så har Vi också låtit varje profet mötas av fiendskap från djävlar bland människor och djinner, som viskar utsmyckat tal i varandras öron för att förvirra och vilseleda.” (6:112)

”På samma sätt har Vi låtit varje profet mötas av fientlighet från de obotfärdiga syndarnas sida; men du behöver ingen annan vägvisare eller hjälpare än din Herre.” (25:31)

Dessa ogärningsmän hyser agg mot sändebuden, deras anhängare och det som de förkunnade på två sätt:

Det första: Sprida tvivel.

Det andra: Fientlighet.

Vad berör tvivlen, sade Allâh (ta´âlâ):

”… men du behöver ingen annan vägvisare…” (25:31)

Det vill säga den som profeternas fiender vill vilseleda.

Och vad gäller fientligheten, sade Allâh (ta´âlâ):

”… eller hjälpare än din Herre.” (25:31)

Det vill säga den som profeternas fiender vill hindra.

Allâh (ta´âlâ) vägleder sändebuden och deras anhängare och skänker dem seger över deras fiender, hur stark fienden än är. Därför skall vi inte förlora hoppet bara för att fienderna är många och för den styrka som de motstrider sanningen med. Sanningen är precis som Ibn-ul-Qayyim (rahimahullâh) sade:

”Sanningen är stödd och likaså satt på prövning

förundras därför inte – detta är den Nåderikes sätt.”

Det är inte tillåtet för oss att vara hopplösa. I stället är vi ålagda att samla oss till mod och vänta. Det goda slutet tillkommer de gudfruktiga. Hopp och optimism är en stark anledning till att mana folk till Islâm och sträva för dess framgång. Å andra sidan är hopplöshet och pessimism en anledning till att misslyckas med att kalla till Islâm och få kallet att hamna på efterkälke.