24. Förnekelsens uppkomst och utbredning

Förnekelsen (التعطيل) spred sig efter de förträffliga generationerna – följeslagarna, efterföljarna och deras efterföljare – om än dess grund lades redan mot slutet av efterföljarnas era. Den förste som nekade var al-Dja´d bin Dirham. Han sade:

”Allâh har inte tagit till Sig Ibrâhîm som Sin förtrogne och inte heller har Han talat med Mûsâ ett verkligt tal.”

Han avrättades av Khâlid bin ´Abdillâh al-Qasrî som Hishâm bin ´Abdil-Malik hade låtit råda över Irak och Levanten. På ´Îd-dagen gick han ut till böneplatsen tillsammans med en kedjad al-Dja´d. Han predikade för människorna och sade:

”Människor! Slakta! Må Allâh ta emot er slakt. Jag skall slakta al-Dja´d bin Dirham. Han påstår att Allâh har varken tagit till Sig Ibrâhîm som Sin förtrogne eller talat med Mûsâ ett verkligt tal – fjärran är Allâh från vad al-Dja´d säger!”

Därefter gick han ned och slaktade honom1. Detta ägde rum Adhhâ-dagen 119. I samband med det sade Ibn-ul-Qayyim (rahimahullâh) i ”an-Nûniyyah”:

På grund av det slaktade al-Qasrî

al-Dja´d på Offerdagen

Ty han sade att Ibrâhîm var inte Hans förtrogne

och inte heller att Han talade med Mûsâ ett verkligt tal

Varje Sunnî tackar för slakten

Så bra slakt min broder utförde!

Hans dogm anammades av en man vid namnet al-Djahm bin Safwân som de förnekande Djahmiyyah tillskrivs. Han spred denna dogm varpå Salm bin Ahwaz avrättade honom 128 i Khurâsân.

Vid 100-talet översattes grekiska och romerska böcker till arabiska varför situationen blev än värre.

Vid nästa sekelskifte, 200-talet, spreds Djahmiyyahs dogm via en man vid namnet Bishr bin Ghiyâth al-Marîsî och hans generation som imamerna var enade om att fördöma. De flesta av dem dömde dem för otro eller villfarelse. ´Uthmân bin Sa´îd ad-Dârimî skrev en bok i vilken han avvisade Bishr al-Marîsî och gav den namnet ”Naqdhu ´Uthmân bin Sa´îd ´alâ al-Kâfir al-´Anîd fî mâ iftarâ ´alâ Allâh min at-Tawhîd”. Den som läser denna bok vetenskapligt och opartiskt, kommer att inse hur svaga och falska bevis dessa förnekare har. Han kommer också att inse att de tolkningar som tillämpades av bland andra ar-Râzî, al-Ghazâlî och Ibn ´Aqîl, var i själva verket Bishrs tolkningar.

Dogmen i sig härrör från judarna, avgudadyrkarna och de vilsna sabierna och filosoferna. Det sägs att al-Dja´d bin Dirham tog sin dogm från Abân bin Sam´ân som tog den från Tâlût som tog den från juden Lubayd bin al-A´sam som förhäxade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Dessutom sägs det att al-Dja´d kom från Harrân som beboddes av många avgudadyrkare, sabier och filosofer. Samhället har tvivelsutan en stark påverkan på en persons dogm och karaktärer.

Till dessa förnekares dogm hör att de inte tror på de bekräftade egenskaperna. De anser att bekräftade egenskaper fordrar att Allâh liknar Sin skapelse. De bekräftar bara egenskaper som är dementerande, bifogande eller sammansatta.

Dementerande egenskaper består inte av någon olämplig innebörd i förhållande till Allâh (´azza wa djall). Exempel på sådana egenskaper är att Allâh är en. Det betyder att det inte finns någon annan än Han.

Bifogande egenskaper är inga egenskaper som Allâh beskrivs med i den bemärkelsen att de är Hans bekräftade egenskaper. Däremot beskrivs Han med dem i förhållande till att de tillskrivs andra. Exempelvis säger de att Allâh är Början och Orsaken. Han är alltså Början och Orsaken i den bemärkelsen att allting härrör från Honom, inte för att början och orsaken är Hans bekräftade egenskaper.

Sammansatta egenskaper är till en viss mån dementerande och till en annan bifogande. Exempelvis säger de att Allâh är den förste. Denna egenskap är å ena sidan dementerande då den innebär att Han inte är föremål för uppkomst. Å andra sidan är den bifogad då den innebär att allting annat kommer efter Honom.

Om dessa resonemang är källan till förnekarnas lära, kan man fråga sig hur den troende eller förnuftige personen kan anamma den och lämna den väg som följdes av dem som bevärdigades av Allâh; profeterna, de sanningsenliga, martyrerna och de rättfärdiga.

1Khalqu Af´âl-il-´Ibâd, sid. 69, av al-Bukhârî.