24 – Exempel på Sayyid Qutbs förståelse av trosbekännelsen

I ”Adhwâ’ Islâmiyyah” nämnde jag tillräckligt många exempel på att Sayyid Qutbs förklaring av trosbekännelsen är innoverad och att den endast bekräftar skolastikernas förklaring. Han förklarar trosbekännelsen på följande sätt:

1 – Det finns ingen domare än Allâh1.

2 – Ingen annan än Allâh skapar och väljer2. Detta hör till herraväldets (Rubûbiyyah) betydelser och inte till gudomlighetens (Ulûhiyyah).

3 – Guden är Han som har makt och auktoritet3.

4 – Sayyid Qutb sade:

”Araberna visste vad ordet ”Ilâh” (gud) och ”Lâ ilâha illâ Allâh” betyder… De visste att gudomlighet (Ulûhiyyah) betyder högsta suveräniteten (Hâkimiyyah ´Ulyâ).”4

5 – Han sade också:

Lâ ilâha illâ Allâh betyder enligt araben som förstår sig på sitt språk att ingen annan än Allâh har rätt att döma, att föreskriften endast kommer från Allâh och att ingen har makt över någon annan – ty all makt tillkommer Allâh.”5

Var är då den korrekta betydelsen av Lâ ilâha illâ Allâh som alla sändebud förkunnade och som följdes av följeslagarna och de lärda bortsett från skolastikerna från Ahl-ul-Bid´a som Sayyid Qutb inte bara var överens med utan till och med överträffade?

Lâ ilâha illâ Allâh betyder att ingen annan än Allâh har rätt att bli dyrkad. Att Allâh är ensam om att döma, skapa och förfoga har sina bevis och de förnekas endast av en otrogen ateist. Vi tar dock deras betydelser från deras bevis och det är tillräckligt.

6 – Han säger när han förklarar kapitlet Hûd:

”Det rådde inga meningsskiljaktigheter om gudomligheten (Ulûhiyyah). Det var herraväldet (Rubûbiyyah) som budskapen konfronterade.”

7 – Han säger också i samma kapitel:

”Aldrig någonsin har tvisten mellan den hedniska tiden och islam och Tâghût och sanningen varit om Allâhs gudomlighet och Hans förfogande över det universella. Tvisten var om vem som är människornas Herre som råder över dem med Sin föreskrift och förfogar över dem med Sin befallning och får dem att lyda Honom.”

Titta på denna okunnighet och hur han blandar ihop verser om gudomligheten med herraväldet och suveräniteten. Som resultat döljs gudomligheten som verserna och sändebudens uppgift handlar om.  Detta får den dumme läsaren att tro att sändebudens kall endast handlade om tvister med makthavarna och inte för att befria människorna från större avguderi. Den här mannen faller i liknande fel gång på gång, vilket visar att Tawhîd var alldeles för främmande för honom.

1 al-´Adâlah al-Idjtimâ´iyyah, sid. 182, trettonde upplagan.

2 Fî Dhilâl-il-Qur’ân (5/2707).

3 Fî Dhilâl-il-Qur’ân (6/4010).

4 Fî Dhilâl-il-Qur’ân (2/1005).

5 Fî Dhilâl-il-Qur’ân (2/1006).