24. Ateistens hjärta

´Allâmah ´Abdur-Rahmân bin Nâsir as-Sa´dî (rahimahullâh) sade:

Den troende ödmjukar sig inför sanningen och skapelsen. Han vill Allâhs varierande slavar väl med sina ord, handlingar och avsikter.

Ateisten förhåller sig arrogant till sanningen och skapelsen, ser upp till sig själv och är inte välvillig.

Den troendes hjärta är tomt på bedrägeri, illvilja och hat. Han önskar muslimerna det han önskar sig själv och föraktar för muslimerna det han föraktar för sig själv. Han månar så gott han kan för deras bästa, härdar med andras besvär och är inte alls orättvis mot dem.

Ateistens hjärta kokar av illvilja och hat. Han vill ingen väl och nytta så länge han själv inte tjänar på det. Han bryr sig inte om att behandla andra orättvis. Å andra sidan har han svårt för att uthärda vad de vållar honom.

Den troende talar sanning och behandlar andra väl. Han är öm, värdig, lugn, nådig, tålmodig, lojal, medgörlig och mjuk.

Ateisten är hänsynslös, rå, skräckslagen, rastlös, lögnare, olojal och grym.

Den troende kuvar sig bara för Allâh. Han skyddar sitt hjärta och ansikte så att de inte kuvar sig för någon annan. Han är kysk, stark, modig, givmild, värdig och väljer bara det goda.

Ateisten är raka motsatsen. Hans hjärta är fäst vid skapelser på grund av rädsla för dem och hopp om dem. Han förödmjukar sig inför dem. Han saknar kyskhet, styrka och mod så länge det inte handlar om nedriga uppsåt. Han saknar värdighet och mänsklighet. Han är likgiltig inför det goda eller det vidriga.

Den troende tar till sig åtgärder och litar till Allâh, förlitar sig på Honom och ber Honom om hjälp inom allt – och Allâh (ta´âlâ) hjälper honom.

Ateisten saknar tillit helt och fullt. Han ser bara efter sin förnedrade själ. Allâh har lämnat honom på vägen som han själv har valt och försakat honom och hans mål. Och om han får det han eftersträvar, så är det bara förledande.

Den troende tar emot gåvor med tacksamhet, förvaltar dem nyttigt och får bra tillbaka.

Då den troende råkar ut för olyckor tar han emot dem med tålamod och hopp om belöning och hoppas på att de avtar. Därmed erhåller han en godhet och en belöning som är större än det älskvärda han förlorade eller det föraktade som han råkade ut för.

Ateisten mottar dem med rastlöshet och skräck så att hans olycka blir än värre. Sålunda drabbas han av såväl yttre smärta som inre smärta. Han saknar tålamod. Han ser inte fram emot någon belöning. Så stor förlust han lider! Så väldig hans sorg är!

FÖRKLARING

Se hur dessa egenskaper är raka motsatser till varandra. Den troende ödmjukar sig inför sanningen och skapelsen. Ateisten förhåller sig arrogant till sanningen och skapelsen. Skillnaden är enorm mellan den ödmjuke troende och den arrogante ateisten. Den troende ödmjukar sig inför sanningen och skapelsen eftersom han känner sin Herre och sig själv. Han vet att hans Herre är fullkomlig och att han själv är bristfällig och nedsatt. Han påstår inte att han är fullkomlig varpå han blir arrogant. Han betror Hans (ta´âlâ) ord:

وَخُلِقَ الإِنسَانُ ضَعِيفًا

Människan är skapad svag.”1

Ateisten förhåller sig arrogant till sanningen och skapelsen, ty han leds av Satan som protesterade mot sin Herre och sade:

أَنَاْ خَيْرٌ مِّنْهُ خَلَقْتَنِي مِن نَّارٍ وَخَلَقْتَهُ مِن طِينٍ

Jag är bättre än han; mig har Du skapat av eld, men honom skapade Du av lera.”2

Han såg upp till sin härkomst och vägrade falla ned på ansikte.

Den troende vill Allâhs varierande slavar väl med sina ord, handlingar och avsikter.

Egenkärlek leder ateisten till arrogans och högmod. Han vill ingen väl. Han hävdar fullkomlighet och ser ned på andra.

Författaren (rahimahullâh) sade:

Den troendes hjärta är tomt på bedrägeri, illvilja och hat. Han önskar muslimerna det han önskar sig själv och föraktar för muslimerna det han föraktar för sig själv. Han månar så gott han kan för deras bästa, härdar med andras besvär och är inte alls orättvis mot dem.”

Så beskrivs den fullkomligt troende och ingen annan. Till och med fullkomligt troende människor kan drabbas av det omnämnda. Trots deras fullkomliga tro sade Allâh (´azza wa djall) att de troende skall inträda i paradiset efter att agget i deras bröst har försvunnit:

وَنَزَعْنَا مَا فِي صُدُورِهِم مِّنْ غِلٍّ إِخْوَانًا عَلَى سُرُرٍ مُّتَقَابِلِينَ

Vi skall rensa bort ur deras bröst agg; bröder på upphöjda troner mitt emot varandra.”3

Med det sagt har den fullkomlige troende ett hjärta som är tomt på dessa drag. Han månar så gott han kan för deras bästa, härdar med andras besvär och är inte alls orättvis mot dem.

Författaren (rahimahullâh) sade:

Ateistens hjärta kokar av illvilja och hat. Han vill ingen väl och nytta så länge han själv inte tjänar på det. Han bryr sig inte om att behandla andra orättvis. Å andra sidan har han svårt för att uthärda vad de vållar honom.”

Shaykhen (rahimahullâh) beskrev ateisten som rena motsatsen till den troende. Ateistens hjärta kokar av illvilja. Det är fullt av illvilja, hat och förakt. Han vill ingen väl och nytta så länge han själv inte tjänar på det. Han bryr sig inte om att behandla andra orättvist. Ty han tror inte på avlöning eller räkenskap. Han räds inte för straff. Han fruktar inte bestraffning därför att han inte betror dessa sakfrågor. Författaren sade:

Den troende talar sanning och behandlar andra väl. Han är öm, värdig, lugn, nådig, tålmodig, lojal, medgörlig och mjuk.

Ateisten är hänsynslös, rå, skräckslagen, rastlös, lögnare, olojal och grym.”

Deras karaktärer är alltså rena motsatser. Ömhet, värdighet, lugn och nåd är den troendes drag. Hänsynslöshet, råhet och skräckslagenhet är ateistens drag. Tålamod och lojalitet är den troendes drag. Rastlöshet, lögn och illojalitet är ateistens drag. Medgörlighet och mjukhet är den troendes drag. Grymhet och ångest är ateistens drag. Alltså är de rena motsatser.

Den troende har fina och noble egenskaper. Ateisten har fördömda, hårda och oroliga egenskaper.

Författaren (rahimahullâh) sade:

Den troende kuvar sig bara för Allâh. Han skyddar sitt hjärta och ansikte så att de inte kuvar sig för någon annan. Han är kysk, stark, modig, givmild, värdig och väljer bara det goda.”

Den troende kuvar sig bara för Allâh. Det vill säga att han dyrkar enbart Honom. Däremot är det normalt att han räds för orättfärdiga fiender eller rovdjur. Sådan kuvning och rädsla beror på materiell fara och är ingalunda dyrkan.

Den troende skyddar sitt hjärta så att det inte kuvar sig för någon annan än Allâh. Han tror inte på att det finns någon dold myndighet som kan skada honom på ett sätt bara Allâh kan. Den troende tror inte på något sådant. Den troende kan inte vara troende förrän han tror på att Allâh (´azza wa djall) allena gagnar och skadar. Därav sade författaren att den troende är kysk, stark, modig, givmild, värdig och väljer bara det goda.

Han är kysk och avstår från förbjudna egendomar och otukt.

Han är stark varvid han undviker allt som förargar Allâh (´azza wa djall) och gör det som behagar Honom.

Han är modig och vågar säga sanningen ehuru folk skulle bli arga. Han håller sig borta från lögn och ögontjäneri.

Han är givmild och gör uppoffringar för att lyda och tillfredsställa Allâh (subhânahu wa ta´âlâ). Han är generös med sin egendom och status. Han antar inga jordiska ändamål som han ser distrahera honom från Allâh (´azza wa djall) eller försvåra hans väg till Honom.

Han väljer enkom det goda för att behaga sin Herre (subhânahu wa ta´âlâ) och erinrar sig profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord:

”Människor! Allâh är god och godtar enbart det goda. Allâh har befallt de troende det som Han har befallt sändebuden. Han sade:

يَا أَيُّهَا الرُّسُلُ كُلُوا مِنَ الطَّيِّبَاتِ وَاعْمَلُوا صَالِحًا إِنِّي بِمَا تَعْمَلُونَ عَلِيمٌ

”Njut, ni sändebud, av allt som är gott och sunt och lev rättskaffens; Jag har full vetskap om vad ni gör.”4

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُواْ كُلُواْ مِن طَيِّبَاتِ مَا رَزَقْنَاكُمْ

”Troende! Ät av de goda ting som Vi skänker er för ert uppehälle.”5

Därefter nämnde han en man som hade rest länge. Hans hår är rufsigt och hans fötter är dammiga. Han tar upp sina händer mot himlen och säger: ”Herre! Herre!” Men hans mat är förbjuden, hans kläder är förbjudna och han livnär sig på det förbjudna; hur skall han bönhöras?”6

Författaren (rahimahullâh) sade:

Ateisten är raka motsatsen. Hans hjärta är fäst vid skapelser på grund av rädsla för dem och hopp om dem. Han förödmjukar sig inför dem. Han saknar kyskhet, styrka och mod så länge det inte handlar om nedriga uppsåt. Han saknar värdighet och mänsklighet. Han är likgiltig inför det goda eller det vidriga.”

Ateistens hjärta är förorenat av tvivel och frestelser varför det underkastar sig andra än dess Herre (subhânahu wa ta´âlâ). Han bedrar och förråder, faller kort och är för svag för att äga den troendes berömvärda egenskaper som kyskhet, styrka, mod, givmildhet och värdighet. Författaren (rahimahullâh) sade om honom:

Han saknar kyskhet, styrka och mod så länge det inte handlar om nedriga uppsåt. Han saknar värdighet och mänsklighet. Han är likgiltig inför det goda eller det vidriga.”

Han sade också:

Den troende tar till sig åtgärder och litar till Allâh, förlitar sig på Honom och ber Honom om hjälp inom allt – och Allâh (ta´âlâ) hjälper honom.”

Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) befallde de troende att ta till sig nyttiga åtgärder och sade:

وَأَعِدُّواْ لَهُم مَّا اسْتَطَعْتُم مِّن قُوَّةٍ وَمِن رِّبَاطِ الْخَيْلِ تُرْهِبُونَ بِهِ عَدْوَّ اللّهِ وَعَدُوَّكُمْ وَآخَرِينَ مِن دُونِهِمْ لاَ تَعْلَمُونَهُمُ اللّهُ يَعْلَمُهُمْ وَإِن جَنَحُواْ لِلسَّلْمِ فَاجْنَحْ لَهَا وَتَوَكَّلْ عَلَى اللّهِ إِنَّهُ هُوَ السَّمِيعُ الْعَلِيمُ

Och vidtag alla rustningar ni förmår och håll stridshästarna i beredskap så att ni injagar skräck i Allâhs och era fiender och i andra vars existens ni är okunniga om – men som Allâh känner. Men visar de sig villiga att sluta fred, var då själv beredd till det och lita till Allâh; Han är den Hörande, den Vetande.”7

Han (subhânahu wa ta´âlâ) befallde dem att vidtaga skräckinjagande vapen och lita till Allâh (´azza wa djall) och underrättade dem att Han hör och vet vad som sker med dem. Den troende befalls att både samla på sig materiella åtgärder och lita till Allâh (´azza wa djall) för att lyckas med den materiella åtgärden. Således befallde han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sina generaler och sade:

Strid i Allâhs namn och för Allâhs sak. Bekriga dem som hädar Allâh. Strid och ta inte krigsbyten utan tillstånd, bedra inte, vanställ inte och döda inte barn.”8

Å ena sidan befallde han dem att strida och kriga. Å andra sidan förbjöd han dem att ta krigsbyte utan tillstånd, bedra och döda svaga som inte är delaktiga i striderna. Han förbjöd dem dessa synder för att de inte skulle påverka dem och därmed orsaka fiendens seger över dem.

Sedan sade författaren (rahimahullâh):

Ateisten saknar tillit helt och fullt. Han ser bara efter sin förnedrade själ. Allâh har lämnat honom på vägen som han själv har valt att ta och försakat honom och hans mål. Och om han får det han eftersträvar, så är det bara förledande.”

Därefter sade:

Den troende tar emot gåvor med tacksamhet, förvaltar dem nyttigt och får bra tillbaka.”

Det är typiskt den troende som betror sin Herre, underkastar sig Hans påbud, undviker Hans förbud och bävar för Hans straff. Han söker tillflykt hos Honom och litar till Honom. Då han begåvas tar han emot gåvan tacksamt och lydigt och förvaltar den på ett sätt som gagnar honom i de båda liven, långt bort från skryt, slöseri, arrogans och egenkärlek.

Hans motsats är rena motsatsen. Han tar emot gåvor egenkärt och arrogant. Han är distraherad från Honom som har begåvat honom. Han tackar inte Honom. Trots att gåvan är kortvarig förvaltar han den på nedriga håll. Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) fördömde sådana människor och sade:

ذَلِكُم بِمَا كُنتُمْ تَفْرَحُونَ فِي الْأَرْضِ بِغَيْرِ الْحَقِّ وَبِمَا كُنتُمْ تَمْرَحُونَ ادْخُلُوا أَبْوَابَ جَهَنَّمَ خَالِدِينَ فِيهَا فَبِئْسَ مَثْوَى الْمُتَكَبِّرِينَ

”Det beror på att ni i strid med all sanning och rätt gladdes på jorden, och på grund av ert högmod och er egenkärlek. Gå in genom helvetets portar – där skall ni förbli till evig tid, i denna usla bostad för de högmodiga!”9

Det är typiskt de materiella hycklarna att känna glädje när de troende, sändebudens anhängare, upplever olycka och falskheten råder över sanningen.

Ibland händer det att Allâh prövar de troende med svaghet. Trots det bibehåller de kontakten med sin Herre och förlitar sig på Honom. Kanhända medför tålamodet och gudsfruktan detsamma som medförs efter en seger över fienden. Således gläds de över Allâhs seger, men inte för sin egen skull; de gläds för att Hans religion råder och besegrar lögnen och lögnarna.

Författaren (rahimahullâh) sade:

Då den troende råkar ut för olyckor tar han emot dem med tålamod och hopp om belöning och hoppas på att de avtar. Därmed erhåller han en godhet och en belöning som är större än det älskvärda han förlorade eller det föraktade som han råkade ut för.

Ateisten mottar dem med rastlöshet och skräck så att hans olycka blir än värre. Sålunda drabbas han av såväl yttre smärta som inre smärta. Han saknar tålamod. Han ser inte fram emot någon belöning. Så stor förlust han lider! Så väldig hans sorg är!”

Han klarar inte av uthärda den. Därför blir hans sorg allt tyngre. Så väldig arsenal och styrka den troende har när han räknar med Allâhs belöning och härdar med svårigheterna för Allâh sak!

14:28

27:12

315:47

423:51

52:172

6Muslim (1015).

78:60-61

8Muslim (1731).

940:75-76