234. Vad är domen för påminnelser vid gravar, under festligheter och på bjudningar?

Fråga 234: Vad är domen för påminnelser vid gravar, under festligheter och på bjudningar?

Svar: Påminnelser vid gravar är tillåtna om de är på Sunnahs basis. I så fall skall människan inte stå upp och predika för människorna. Det har inte rapporterats från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och framför allt inte om det blir till en vana. En påminnelse vid graven skall vara utmed profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) praxis. Han påminde dem när han stod vid en grav och sade:

Det finns ingen utav er utan att hans plats i paradiset och Elden är bestämd.”

En annan gång kom han till begravningsplatsen medan de stod och väntade på att jordfästa den döde. Han satte sig ned och så gjorde de andra. Han började gräva i marken med en pinne och nämnde människans tillstånd i dödsögonblicket och efter begravningen. Han gav dem en riktig påminnelse. En sådan handling är harmlös. Det har dock inte rapporterats från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att man skall stå upp framför människorna och hålla tal för dem.

Inte heller har det såvitt jag vet rapporterats att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) eller följeslagarna (radhiya Allâhu ´anhum) höll tal på bröllop. När han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) fick reda på att ´Â’ishah hade givit bort en kvinna till en man från Ansâr sade han:

”´Â’ishah! Hade ni ingen underhållning? Ansâr är förtjusta i underhållning.”1

Detta bevisar att allt har sin tid. Människorna kan besväras av att en person reser sig upp för att hålla tal på ett bröllop. Alla accepterar inte det. Vissa träffar bara sina släktingar och vänner i samband med dessa festligheter. De vill samtala med varandra, fråga varandra och ha kul ihop varför de besväras av ett sådant tal. Jag vill inte att folk skall besväras av tal. De kommer att hata besvärliga tal och talaren. Men om sällskapet ber en person tala så skall han tala och framför allt om hans ord väger tungt bland människorna. Han får även tala om han ser en synd som han vill fördöma och varna för. Härmed får han sätta ett ultimatum och säga:

”Antingen sätter ni stopp för detta eller också går jag ut.”

Allt har alltså sin tid. Det är dock bättre om de accepterar talet med nöje. Således brukade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tillrättavisa sina följeslagare vid rätta tillfällen för att inte tråka ut dem.

1al-Bukhârî (5162).