Imâm Sâlih bin Fawzân al-Fawzân

at-Ta´lîqât al-Mukhtasarah ´alâl-´Aqîdah at-Tahâwiyyah, sid. 255-256

Det finns två sorters oenigheter:

1 – Oenighet kring dogmen. Den oenigheten är förbjuden eftersom den resulterar i osämja, fiendskap, hat och splittring. Muslimerna måste ha en enda dogm, monoteism, i form av tal, handling och dogm. Dogmen kan bara hämtas ur Qur’ânen och Sunnah och är ingalunda föremål för egna slutsater. Mot den bakgrunden får dogmen inte heller vara föremål för oenighet. Dogmen tas ur Qur’ânen och Sunnah, inte från åsikter och egna slutsatser. Dogmatisk oenighet medför osämja, hat och bojkottning, vilket är precis vad som hände med Djahmiyyah, Mu´tazilah, Ashâ´irah och andra vilsna sekter, som profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) berättade om när han sade:

”Och mitt samfund kommer att delas upp i sjuttiotre grupper. Alla skall de till Elden bortsett från en.” De sade: ”Vilken då, Allâhs sändebud?” Han sade: ”Den som följer det som jag och mina följeslagare följer idag.”1

Bara det som följdes av profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och hans följeslagare kan ena människorna.

2 – Oenighet kring slutsatser relaterade till Fiqh. Den oenigheten fordrar inte fiendskap då den beror på begrundning av bevis, vilken varierar från en människa till en annan. De är inte likartade i saken. De varierar beroende på excerperingsförmåga och kunskapsmängd. Om denna oenighet inte är ackompanjerad med fanatism, leder den till inte till fiendskap. Följeslagarna hade olika åsikter inom Fiqh utan att hamna i fiendskap med varandra. De förblev bröder. Detsamma gällde Salaf och de fyra imamerna; de hade delade åsikter utan att hamna i fiendskap. De förblev bröder. Detsamma gäller deras efterträdare. Det är först när man förhåller sig fanatiskt till en åsikt som fiendskap uppstår. Muslimen är ålagd att anamma den åsikt som är överensstämmande med bevisen i Qur’ânen och Sunnah. Allâh (subhânah) sade:

فَإِن تَنَازَعْتُمْ فِي شَيْءٍ فَرُدُّوهُ إِلَى اللّهِ وَالرَّسُولِ إِن كُنتُمْ تُؤْمِنُونَ بِاللّهِ وَالْيَوْمِ الآخِرِ ذَلِكَ خَيْرٌ وَأَحْسَنُ تَأْوِيلاً

”Och om ni råkar i tvist om något, överlåt då avgörandet åt Allâh och sändebudet, om ni tror på Allâh och den Yttersta dagen. Detta är bäst och en riktig och lycklig utgång.”2

وَمَا اخْتَلَفْتُمْ فِيهِ مِن شَيْءٍ فَحُكْمُهُ إِلَى اللَّهِ

”Vilken sak det än gäller där ni är oense, är det Allâh som har avgörandet.”3

När en oenighet uppstår, ska det hänvisas till Qur’ânen och Sunnah varefter det bevis, som förefaller mest korrekt, anammas.