23. Imamen och samlingen skall säga ”Âmîn” högt
När profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hade läst al-Fâtihah sade han högt och utdraget:
”Âmîn.”1
Han befallde de bedjande att säga ”Âmîn” precis efter att imamen hade sagt det och sade:
”När imamen har läst:
غَيرِ المَغضُوبِ عَلَيهِمْ وَلاَ الضَّالِّينَ
”… inte de som har drabbats av vrede och inte de som har gått vilse!”2
skall ni säga: ”Âmîn”. [Änglarna säger ”Âmîn” och imamen säger ”Âmîn”.]”
I en annan rapportering står det:
”När imamen säger ”Âmîn” skall även ni säga ”Âmîn”. Den vars ”Âmîn” stämmer överens med änglarnas ”Âmîn” får sina tidigare synder förlåtna.”3
En annan formulering säger:
”När en av er säger ”Âmîn” i bönen och änglarna i himlen säger ”Âmîn” och de stämmer överens, så får han sina tidigare synder förlåtna.”
En annan hadîth säger:
”Säg ”Âmîn” så kommer Allâh att bönhöra er.”4
Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:
”Det finns inget som judarna avundas er för som för er fredshälsning och ”Âmîn” [bakom imamen].”5
1al-Bukhârî i ”Djuz’-ul-Qirâ’ah khalf al-Imâm” och Abû Dâwûd med en autentisk berättarkedja.
21:7
3al-Bukhârî, Muslim, an-Nasâ’î och ad-Dârimî. Tillägget rapporteras av andra. I ”Fath-ul-Bârî” tillskrev Hâfidh Ibn Hadjar tillägget Abû Dâwûd, vilket är fel. Tillägget avvisar argumentationen med hadîthen som säger att imamen inte skall säga ”Âmîn”, vilket rapporteras från Mâlik. Därav sade Hâfidh Ibn Hadjar:
”Det bevisar uttryckligt att imamen skall säga ”Âmîn”.”
Vad som vittnar för den är den andra formuleringen. Ibn ´Abdil-Barr sade:
”Det är de flesta muslimernas åsikt. En av dem är Mâlik enligt de lärdas rapportering i al-Madînah, ty det har rapporterats autentiskt från Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) via Abû Hurayrah och Wâ’il bin Hudjr.” (at-Tamhîd (7/13)
Det vill säga den aktuella hadîthen och hadîthen dessförinnan.
4Muslim och Abû ´Awânah.
5al-Bukhârî i ”al-Adab al-Mufrad”, Ibn Mâdjah, Ibn Khuzaymah, Ahmad och as-Sirâdj med två autentiska berättarkedjor.
Kuriosa:
De bedjande skall säga ”Âmîn” högt och tillsammans med imamen. De skall inte säga det innan honom, vilket de flesta bedjande gör, och inte heller efter honom. Det är den slutgiltiga åsikten som jag har kommit fram till, vilket jag har verifierat i vissa böcker däribland ”Silsilat-ul-Ahâdîth adh-Dha´îfah” (952) och ”Sahîh-ut-Targhîb wat-Tarhîb” (1/205).