229. Vad är domen för att ägna Qur’ân-läsningens belöning åt den döde?

Fråga 229: Vad är domen för att ägna Qur’ân-läsningens belöning åt den döde?

Svar: Denna handling sker på två sätt:

1 – Personen går till den dödes grav för att läsa Qur’ânen. Detta gagnar inte den döde. Den enda lyssningen som gagnar är den som sker under ens livstid. Då belönas både den som lyssnar och den som läser. I det här fallet har den dödes handlingar upphört. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”När människan dör upphör hennes handlingar bortsett från tre stycken; en pågående välgörenhet, en gagnande kunskap eller en rättfärdig son som ber för henne.”1

2 – Personen läser den givmilda Qur’ânen för att dyrka Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) samtidigt som han ägnar sin läsnings belöning åt sin muslimske broder eller släkting. De lärda har delade åsikter om denna handling:

1 – Vissa anser att fysiska handlingar inte gagnar den döde ehuru deras belöningar ägnas åt honom. I princip är dyrkan förknippad med dess utövare. Dyrkan står ju för underkastelse och utförda påbud, något som bara tillkommer utövaren. Det enda undantaget är det som stöds av bevis och är på så sätt specificerat.

2 – Somliga anser att bevisen för att vissa handlingars belöningar når den döde är ett bevis för att alla andra goda handlingar också gör det.

Det återstår att veta i fall detta hör till de föreskrivna eller tillåtna frågorna. Med andra ord, är det rekommenderat att läsa den givmilda Qur’ânen och sedan ägna dess belöning åt en släkting eller muslimsk broder eller är det bara tillåtet och inte rekommenderat? Jag anser att det bara är tillåtet och inte rekommenderat. Det rekommenderade är att be och be om förlåtelse för den döde och dylikt. Att göra goda handlingar och ägna deras belöningar är som mest bara tillåtet. Det är inte rekommenderat. Således rekommenderade inte profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sitt samfund till det. Istället rekommenderade han samfundet att be för den döde. Det betyder att bön är bättre än skänkta belöningar.

1Muslim (1631).